Jag brukar inte besöka någon frisör väldigt ofta, ca en gång per år. Sist jag var där frågade hon om jag inte skulle ha färg, denna skulle gå att tvätta bort vid nästa hårtvätt, och att det inte skulle kosta extra, utan hon hoppades att jag skulle bli så nöjd att jag skulle köpa med mig hem, för det skulle vara lätt att göra behandlingen själv.
Jag frågade vilken färgton, hon hade tänkt sig, och hennes svar förvånade mej. "Samma som du redan har".
Jag tyckte det var lite roligt svar, så jag gick med på att göra det.
Hon tog fram en behållare som liknade ett större saltkar, och började pudra håret. Det rök lite omkring huvudet, och sedan blåste hon håret.
Jag fattade inte förrän efteråt att det inte var HÅRET som hon avsåg att färga utan HÅRBOTTNEN på de ställen det har börjat bli glest.
Det kändes konstigt att se sig i spegeln, jag såg ju lätt fusket, och tvättade bort det när jag kom hem.
Jag fick för mig att det snarare skadade min "image" eftersom det gav en signal om att jag brydde mig mycket om mitt glesa hår, så pass att jag nödtorftigt sökte dölja det.
Jag menar nog att de flesta åtgärder för att se bättre ut, är både ett bedrägeri mot sig själv, som mot sin omgivning, man blir inte en bättre människa genom att skaffa en annan fasad, förbättringsarbete pågår, men det är mer på insidan.
