Vad avser "problem med förvildade katter", så är det sällan något problem på den riktiga landsbygden, alltså där det är mer glest mellan husen.
Det det är också sällan ett problem i små bebyggelseförtätningar, alltså småbyar.
I de glesbefolkade områdena enligt ovan, så kan det tillfälligtvis finnas en enstaka person som har fått något slags problem i form av sjukdom eller åldersförändringar, som låter i princip hela sitt liv "gå överstyr", inklusive då katter.
Sådana fall brukar inte vara så långvariga, men visst kan det bli en del förvildade katter i sådana sammanhang, katter som far illa på många sätt.
Men jag har personligen endast upplevt ett sådant fall. En farbror som långsamt gled in i demens, och tog närmare ett år innan han flyttades till ett boende.
Vi hjälpte gemensamt till i "byn" (ingen bebyggelseförtätning, men ett sammanhållet område där alla känner alla på ett positivt sätt) med att samla in och ta hand om katterna.
De flesta fick nya permanenta hem i "byn", några behövde avlivas, alla märktes, och de flesta kastrerades.
Den sociala kontrollen i de där glesbefolkade områdena, gör att det sällan går så värst långt med vanvård av djur, må det vara katter, hundar, eller lantbruksdjur. De allra flesta är generellt sett också djurvänner i en vid bemärkelse, och kapabla att hjälpa grannar som är t.ex. sjuka tillfälligt med deras djur. Oavsett om det är hundar, katter, kor, höns, eller något annat djurslag
Den som verkligen vanvårdar djur i sådana här områden , måste vara extremt mycket enstöring, och aldrig släppa någon i närheten, för annars skulle vanvården upptäckas snart.
Jag misstänker att områden där folk har låg generell kunskap om djur och djurhållning, och där det dessutom är så att anonymiteten är stor, är betydligt lättare att det rinner iväg med vanvård.
Småstäder, förstäder till större städer, anonyma förortsområden till större städer, är ju de områden där de flesta anmälningarna till LST om vanvård av hundar och katter sker. Det är också i sådana områden man hör talas om "förvildade kattkolonier".
Det är också i sådana områden, där det uppstår "bråk och tjafs" med katter som går ute, och förorenar i sandlådor, med plötsliga icke förväntade kullar med kattungar som man saknar kapacitet att ta hand om, och där det förloras katter, och hittas katter, på löpande band.
För att komma tillrätta med problemen med katter som saknar en tydlig ägare, ordentlig tillsyn, och riskerar att föröka sig oplanerat, så vore ett krav på märkning och ägarregistrering (med en engångsavgift, som även avser senare evt. ägarbyte) betydligt verkningsfullare. Finns det en ägare så kan ju denna ställas till svars, t.ex. för förorenade sandlådor. Katter utan märkning, får tas om hand, och lämnas till katthem för omplacering.
För övrigt, efter att ha läst de utredningar som katthemsorganisationer och djurens rätt skapat, livligt påhejade av raskattsorganisationerna, så är jag övertygad om att antalet "hemlösa katter" överskattas mycket stort i dessa sammanställningar.
Metoden för att räkna hemlösa katter verkar fungera ungefär så här: Katthemsorganisationen centralförbund, skickar ut en enkät till de katthem som ingår i organisationen, där de bl.a. får frågan "hur många hemlösa katter finns det katthemmets område?"
Katthemmet svarar då att det finns si och så många hemlösa katter i en viss småstad, en viss förort, eller något annat avgränsat område.
Nu måste man komma ihåg, att katthemmen till största delen är finansierade med hjälp av gåvor och för dem har det ett egenvärde "att räkna högt" vad avser hjälpbehov i området.
Men det är egentligen inte det största problemet med beräkningarna, utan att de delar av Sverige, där det finns små, eller i det närmaste obefintliga, problem med "hemlösa katter" finns inga katthem.
Vad gör då katthemsorganisationen? Jo, de beräknar att på alla orter, platser, förorter, överallt i Sverige där det inte finns några katthem, så finns det hemlösa katter med samma sorts numerär, som det finns i de mest problematiska områdena av samma typ. Rask har man byggt upp en bild av Sverige, där det vimlar av hemlösa katter, som förökar sig hejvilt, och att det är att gigantiskt problem, som det måste lagstiftas mot.
Länken nedan går till Jordbruksverkets dokument om bevarande av svenska lantraser. Den svenska bondkatten finns med här, som en bevarande värd lantras, och del av den den svenska självhushålningen.
https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=&ved=2ahUKEwimg4-8_-3pAhVsxaYKHaN3A_UQFjAEegQIBBAB&url=http%3A%2F%2Fwww2.jordbruksverket.se%2Fdownload%2F18.3ab987f01559d3c3c9e5cdb6%2F1467293472032%2Fra10_14.pdf&usg=AOvVaw3e4L6CqCuAGauANQAiDdd7Risk finns att den nya välmenande lagen, slutgiltigt tar död på de sista resterna av lantliga bondkatter.
Moderna bönder har "ordning" på sina katter i normalfallet. Det blir inte en massa oplanerade kullar, utan på gården går det det ett antal märkta, kastrerade eller p-pillerätande, och t.o.m. försäkrade katter. Katter som blir vaccinerade t.o.m.
Men eftersom grannen, och grannens granne också har "ordning" på katterna, så finns det ingen okastrerad hankatt till honan när man tar bort p-pillren, så det blir inga kattungar, om man inte skaffar en raskatt att para med.
Katterna är viktiga på gården, för miljövänlig bekämpning av smågnagare.
Att låta katthemsorganisationerna få en önskelag, är inte så bra, eftersom det finns risk att det sker på bekostnad av den utrotningshotade lantrasen "bondkatt".