Jag har jakthundsras, men inte det man tänker på när man hör jakthund
Jag har nämligen greyhounds. De har dessutom en framgångsrik karriös som kapplöpningshundar bakom sig innan de fick njuta av pensionen på Pensionat Paradiset (dvs hos mig).
Dessa hundar är alltså avlade för att jaga allt smått som rör sig, de jagar med syn och de ser låååångt och dessutom har de utan problem kapaciteten att jaga fatt i en katt, dvs hinna upp den.
Jag har tre katter, grannarna har okänt antal (en massa iaf). Ingen katt har strukit med, det handlar helt enkelt om träning, träning och åter träning. Mina har fått inpräntat i sig att katter är fy och åter fy, Man får under inga som helst omständigheter jaga katte hur mycket man än vill.
Visst kan det rycka i jaktnerven på dem när grannes katter springer femhundra meter bort, men de vet att de inte får. DÄREMOT, jag tar INGET ansvar för om grannens katt/er kommer över tomtgränsen. Och jag skulle inte lasta hundarna om de dödade den. Jag har liksom trummat i dem att man äter INTE våra katter (och hundarna och katterna ligger gärna i soffan och kelar) varken ute eller inne, och man jagar INTE någonting utan tillåtelse från matte varken på promenader eller när något kul far runt utanför tomten. Men på tomten, om jag inte är där och kan ge kommandot avbryt, så är jag inte så säker på att grannens katter skulle klara sig. Och jag lastar inte hundarna för det i sådana fall. Grannkatterna är dock smarta nog att inte leka med döden på det viset.
Vi har haft katt med mer traditionella jakthundsraser (senast vorsteh) och samma sak där - träning och åter träning.
Sen, OM någon av hundarna skulle ta en katt så skulle jag inte hålla det emot hundarna egentligen, utan emot MIG SJÄLV som uppenbart brustit och gett hundarna etts törre förteonde de klarade av. De är och förblir jakthundar liksom, inriktade just på byte i kattstorlek.
Jag hade småskalig uppfödning av dvärgvädur förr. Det gick förvisso troll i den. Men halva basen försvann när avelshonan hamnade i käftarna på hundarna. Hundarna hade aldrig visat intresse för kaninerna (som bodde i stora burar), men honan levde enligt devisen 'född fri' och ingen bur var stor nog och hon rymde frekvent och skuttade runt i stallet eller på gräsmattan i tid och otid. Hundarna brukarde såklart vibrera (hade tre på den tiden) och vilja sätat efter men de var fullt medvetna om att matte INTE skulle bli glad då.
Så en dag var jag på vedhögen och kastade om ved, och hör ett skriiik från stallet. Tänkte att hundarna fått tag i en mus eller råtta och kallade in dem samtidigt som jag började klättra ner ur vedhögen. Hundarna kom snällt, och i käftarna på hanen (den jag betraktat som säkrast i att INTE jaga eftersom han har lägst jaktinstinkt) dinglade kaninhonan. Det som hänt var antagligen att hundarna trissat varandra under jakten och dessutom lyckats tränga kaninen (syntes på blodspåren i stallet). Och i ett sådant läge hjälper ingen träning tyvärr, trissar de varandra och än värre får korn på blod så kommer de reagera med vad tusens års avel lärt dem - instinkten att döda. Jag fick dock avsluta jobbet åt hundarna då de 'bara' brutit ryggen på den arma kaninen.
Visst var det trist att förlora avelshonan, visst grät jag både en och två skvättar och visst blängde jag surt på hundarna. Men de är ändå hundar och jag är medveten om dess instinkter. Samma sak när kattungen tog creme de la creme av uppfödningen. Fick tyvärr in virus och större delen av besättningen dog, som genom ett mirakel så de som överlevde var den blå honan och madagaskarhanen, så det fanns en mycket bra grund för ny avelsbas. Tills kattungen ansåg att möss var trams och det var dags för större byten. Och lyckades krångla sig ner i kaninernas rastgård (jag förstår än idag inte hur) och stressa ihjäl dem. Katten lever än och är mycket omtyckt. Dock la jag ner kaninaveln, jag kunde skaffat nytta velsmaterial och börjat om men insåg att det var inte sjysst mot kaninerna..
