Hej!
Min farmor tog en omplaceringshane för ett antal år sen. Han hade lite separationsångest-problem och var ganska kaxig av sig, ville gärna rida på vuxna människor och tog sig gärna an mindre barn som han vaktade. Brister i uppfostringen alltså, men med åren blev han bättre och han var en ljuvlig hund att ha med sig på skogspromenaderna. På vintrarna låg han i snön och njöt, och när jag sen skaffade min Parson-valp var han utmärkt "barnvakt" åt den, dom lekte lösa ute på gården och så fort min valp började dra sig mot landsvägen på utforskingsresor så stod Landseern och skällde tills någon kom och tog vara på busvalpen
Han hade ingen bra uppväxt och han hade inget jobb att utföra sen heller, men han verkade nöjd att bara vara gårdshund och ligga under farmors köksbord på kvällarna. Han blev 12 år, sen var höfterna slut så vi tog bort honom.
Någon annan erfarenhet har jag inte, vet bara om att rasen brukar användas till olika räddnings-uppdrag både till lands och sjöss.