Precis som redan är sagt så innehåller gjutjärn fritt kol i form av grafit (mikroskopiska grafitflingor). Detta för att kolhalten är högre än vad som kan legeras in i järnet. Och man blir alltid svart om händerna av att hantera så att säga färska gjutjärnsytor.
Det finns dock något som kallas segjärn (eller nodulärt gjutjärn), som dessutom är legerat med en mycket liten aning (några tiondels %) magnesium. Magnesiumet gör att grafiten lägger sig som små kulor istället för flingor i järnet. Jag kan tänka mig att segjärn släpper ifrån sig mindre kol än vad vanligt gjutjärn gör även om kolhalten är densamma. Fördelen med segjärn är att det inte är lika sprött som gammaldags gjutjärn, tål dragpåkänningar bättre osv. Motorblock och andra maskindelar har ofta tillverkats av segjärn på senare år, och det ingår nog mycket segjärn i det gjutjärn som idag tillverkas av omsmält skrot. Så det är inte omöjligt att billigt omsmält gjutjärn idag har mer eller mindre segjärnsegenskaper så att säga på köpet.
Tackjärn är järn som kommer direkt från masugn utan att ha efterbehandlats på något sätt. Det brukar ha ganska ojämn kvalitet, kan innehålla slagg och lite av varje, och duger bara till mycket enkelt gjutgods där man varken ställer krav på hållfasthet, finish eller någonting annat.
Gjutjärn är alltid omsmält, för att skilja bort slagg och annat som man inte vill få med i gjutningen, och inte minst för att man ska få tillfälle att kontrollera kolhalten och justera den om nödvändigt (man tillsätter kol i smältan om kolhalten är för låg, respektive smidesjärnskrot om kolhalten är för hög).
Järnskrot har tagits tillvara för omsmältning åtminstone sedan slutet av 1800-talet.