Små enfas svetstransformatorer har ofta irriterande låg tomgångsspänning. Det gör att det ofta är svårt att få elektroden att tända, den bränner lätt fast osv. 400 V-anslutna svetstransformatorer (man skulle kunna säga trefas men de är i själva verket anslutna mellan två faser) är oftast bättre på den punkten. De billigaste svetstransformatorerna har ofta bara två strömlägen att välja på.
Invertersvetsar brukar nästan alltid ha bra svetsegenskaper, men de billigaste är ofta "rappliga" och ömtåliga, de kan också vara snålt tilltagna så de lätt blir överhettade om man svetsar länge med hög ström (i svetsvärlden kallas det för att den har dålig intermittensfaktor). Under alla förhållanden bör man vara medveten om att det finns en massa elektronik i invertersvetsar, som förmodligen är sämre skyddad ju billigare svetsen är. Man ska vara försiktig med sådana svetsar - inte utsätta dem för slag och stötar, fukt, regn, damm, rondellsprut, svetsstänk mm. Vet man med sig att svetsen kommer att bli misshandlad är det nog bättre att hålla sig till en svetstransformator där det bara finns "grovsmide" innanför kåpan.
Väljer man en svets som lämnar likström (invertersvetsar, svetslikriktare, gammaldags svetsomformare mm) så finns det mycket större utbud av olika elektroder att välja på än om man använder växelström. Med likström kan det också finnas möjlighet att (nödtorftigt) svetsa aluminium och andra speciella material, samt att koppla in en TIG-tillsats till svetsen.
Det finns specialelektroder för billiga svetstransformatorer med låg tomgångsspänning, men de har ofta andra nackdelar istället.
Enfassvetsar - vare sig det är inverter eller transformator - bör helst matas via ett 16 A enfasuttag. Visserligen får man säkra av vanliga vägguttag med 16 A nuförtiden men det leder ofta till varmgång och andra problem. Jag tycker det i så fall är bättre att sätta upp ett enfas CEE-uttag och koppla in till en egen säkring i gruppcentralen.
Någon enstaka gång kan det vara en fördel att svetsa med växelström, t ex om man ska svetsa i ett invändigt hörn med mycket järnföremål på alla sidor om elektroden, så att magnetfält påverkar ljusbågen för mycket vid likström.