Kommentar
#9 - Postad 15 okt-12 kl 20:03
Tack allihopa. Över en vecka har gått och det känns så himla overkligt fortfarande... Det känns som han är där ute någonstans och snart kommer han hem. Men så börjar man tänka sig in i hur det egentligen är, han kommer aldrig hem igen.
Får sådan ångest.
Karsan: Han hade någon form av mjukdels sarkom, en extremt sällsynt och fruktansvärt aggressiv sort av sarkom (den var så ovanlig så läkarna inte ens kunde ge den ett exakt namn). 3 veckor från diagnos till död ... Chock. Han åkte in för något han trodde var ryggskott. Det hade börjat i lungan och sedan spridit sig ut i ryggen. En kota i nacken var så gott som borta, cancern hade "ätit upp den" beskrev läkarna det som. Han hade alltså gått runt med bruten nacke, han har alltid sedan han varit liten visat sig ha hög smärttröskel ... Men detta... Han måste haft så extremt ont, fattar inte hur han stod ut och kunde gå omkring och röra sig som han gjorde (bara 2 månader innan de åkte in var han i Spanien och åkte vattenruschbana, sjukdomen måste en kort tid efter ha satt fart med raketfart). Någon kota till eller två i ryggen var också söndertrasade och på kontraströnken såg de sedan också att ett revben var trasigt (cancer där med). Han började på slutet klaga på att han började få ont i höften så skiten hade väll spridit sig dit också. Hans trombocytnivå låg på 5 när han kom in, han fick blod och trombocyter och hoppet var att efter första cellgiftsbehandlingen så skulle hans kropp börja orka producera egna trombocyter igen så de kunde göra en operation, men det ville sig inte ... Sedan åkte han på en infektion precis när de skulle sätta in nästa cellgiftsbehandling så de avvaktade och på den tiden tror de att skiten hann sprida sig mer (revbenen och höfterna t.ex).
Han har varit och tagit prover sedan över ett år tillbaka för att han varit så "seg/trött". Men de har sagt att han haft en depression, vilket han ju då trodde med. Men det har ju säkert varit cancern hela tiden, legat där och lurat i kroppen för att en dag "explodera"! Om de upptäckt den i tid (dvs. runt Januari i år) då den bara varit i lungan hade de kunnat opererat bort tumören ... Men hur ska man kunna veta.
Denna typ av cancer är så lurig med att det visar ingenting på blodprover och man behöver inte märka av den ... Alltså, man behöver inte känna av några symtom alls eller visa något på några prover förrän det är för sent. Och även om de hade upptäckt (hur det nu skulle gått till, det vore väll isf. om han skulle ha åkt på något annat, lunginflammation eller liknande så han fått rönkat lungan och de upptäckt av en slump) så de kunnat operera bort fanns risk för att den redan hunnit skickat ut metastaser runt i kroppen.
Förutom detta så hade han veckan innan (3 dagar innan) de åkte in till akuten med ryggen fått diagnosen epilepsi (som man nu börjar undra om epilepsin hade något med cancern och göra). Inte ens då la läkarna märke till något (han var dödssjuk), fast han sa att han hade ont i ryggen då med. Det var muskelspänningar. Mamma försökte notera att han börjat fått hudförändringar, men det var som de var så inne på epilepsin så att inget annat spelade roll (även om det hade varit så att de kollat upp och upptäckt här hade det varit för sent för länge sedan här med
). Han hade även den ovanliga ögonsjukdomen keratokonus, hade det inte räckt med den? Hur kan han ha sådan otur att drabbas av ytterligare en så extremt ovanlig sjukdom men som om man jämför med keratokonus är så himla mycket värre. Den dödade honom ... Våran Daniel.
Känns så orättvist. Han kämpade såpass och ville in i det sista. Kvällen innan han dog ringde han mig och pratade som en galning om vad han skulle göra när han kom hem igen, hur han skulle köpa den där nya konsolen han väntat och sett fram emot så länge, om julklappar, ny vinterjacka ... "Jag kommer nog inte hem innan det hunnit blivit snö" sa han till mamma.
Han rökte inte ... Han drack inte ... Han var så noga, på semestern klagade familjemedlemmarna på att han låg med så mycket kläder på medan han klagade tillbaka att han tyckte de var galna som gick och stekte sig i solen som ju kunde vara farligt.
På sjukhuset åt han så bra in i det sista fastän han sa att han inte var sugen. Men han tänkte väll och visste att det är viktigt att äta för att få energi och ork ...
Sista ordet han sa var - "Varför, varför, varför, varför ..."
