Värmepatronen är då en enfasvärmepatron, den bryr sig inte om de 400 V den får kommer från två faser i ett 400/230 V-nät eller från någon annan slags matning.
Apparater för tvåfas är sådana som kräver både nolla och två ytterledare där växelströmmen inte ligger i samma fasläge. Sådana (och tvåfasnät) förekom då förra seklet var ungt, det var en lösning som kom till för att slippa betala dyra licensavgifter för trefassystemet som var patenterat på den tiden. En viktig skillnad är att fasläget mellan de två faserna i ett tvåfasnät är 90° , inte 120° som mellan två faser i ett trefasnät.
Den främsta nackdelen med tvåfas jämfört med trefas är att t ex en motor eller generator för tvåfas blir större och tyngre än en trefasmaskin med samma effekt. Det går åt mer aktivt material (både järn och koppar) för tvåfasmaskinen. En fördel är dock att lindningen blir något enklare att tillverka, så om materialet är billigt men arbetslönerna höga kanske det inte gör så stort utslag på maskinens pris ändå.
Man kan överföra elenergi enkelt och nästan förlustfritt mellan tvåfas- och trefasnät med s k scott-kopplade transformatorer.
Tvåfas blev aldrig vanligt i Sverige, har dock förekommit bl a inom Sandvikens järnverk och en del av SJ:s centralverkstäder. Uddeholmsbolaget elektrifierade en gång i tiden sin egen järnväg med 25 Hz tvåfas.
I bl a Belgien och vissa delar av Frankrike och USA, var tvåfassystemet mycket mer utbrett.
Vanligtvis ska ju nollan vara blå i elinstallationer gjorda från tidigt 70-tal och fram till idag. Om man drar fram en grupp med två fasledare och gör installationen med enledare (FK) i rör, så väljer man om möjligt andra färger. Men om man däremot gör installationen med utanpåliggande kabel (EKK, kuhlo eller liknande), så har sådana kablar alltid en blå ledare, som man då blir så illa tvungen att använda som en av faserna. Samma sak om man gör installationen med VP-slang med fördragna kablar från fabrik, där är det alltid brun, blå och gul/grön.
