Den lille påfågelduvungen som jag hittade alldeles stelfrusen och övergiven och nästan död i duvslaget i söndags kväll lever fortfarande. Han äter, dricker, bajsar och piper och vill gärna sitta i knäet. Han heter Pipen och får följa med mig till jobbet om dagarna så han kan få mat var tredje timme.
Jag är nog hans mamma nu och det gör mig väldigt lycklig.
