Datum: 22 november, 2000 ;
Författare : Eva-Rut Lindberg
Tidigare publicerad : Åter 1/98
Bidragslämnare (om annan än författaren) Petter Bergström
E-mail ater@alternativ.nu
Vad har människor och bin gemensamt i sitt boende förutom att de bildar samhällen? Jo båda vill ha ett bra inomhusklimat. Liksom människan producerar biet fukt och om inte tillräckligt stor mängd ventileras bort uppstår problem under den kalla årstiden. Detta i form av kondens mot ytterväggarna där sedan mögel och mikroorganismer kan få fäste. Problemen kan bli extra stora om bikuporna isoleras på ett felaktigt sätt med olämpliga material, ett problem som även gäller oss människor. På Almviks gård har bina fått kupor som de trivs i. Där har problemet med kondens lösts på ett lite oväntat sätt, nämligen med lera och halm. Men hur kan lera och halm lösa isolerings- och kondensproblemen? Att halmen har en isolerande förmåga är inte så svårt att förstå, men vad har leran med saken att göra? Svaret är att lerans speciella uppbyggnad på molekylärnivå gör att den kan buffra relativt stora mängdervatten. Vattenånga kan sugas upp, hållas kvar en tid och slutligenavges till luften igen då luftfuktigheten sjunker, exempelvis genom ventilation.
Ler- och långhalm
Med lera och halm går det att göra ett billigt, miljövänligt och bra byggmaterial som inte bara duger till bisamhällen utan också åt människor och på Almviks gård används också den här tekniken till de bostadshus som uppförs där. Byggnadssättet är arbetsintensivt men är i detta fall inget hinder eftersom arbetskraft och egen såg finns på gården liksom byggmaterial; lera i åkern, halm efter skörden och träd i skogen. Lerhalm används som ett värmeisolerande material. Till dess fördelar hör att den inte brinner men en nackdel är att den inte kan ta laster utan kräver en bärande stomme av t ex trä. Lerhalmen kan gjutas i block i mekaniserad produktion som sedan muras ihop med lerbruk, men på Almviks gård har man valt att stampa den i formar till monolitiska väggar. Detta ger arkitektoniska möjligheter med t ex vackert utformade fönstersnischer. Det isolerande materialet behöver inte vara halm utan kan bestå av exempelvis träflis eller leca.
När lerhalmen har torkat efter 6 - 8 veckor påminner den till utseendet om träullscement. Leran fungerar som bindemedel och halmen som armering. Murning med torra block går fort och byggsäsongen kan på så sätt förlängas jämfört med om lerhalmen stampas på plats. I likhet med allt annat byggmaterial måste lerhalmen skyddas från regnvatten och markfukt och under torktiden även mot frost.
Utvändigt kan såväl träpanel som fasadtegel användas. Ett annat alternativ är lerputs som även kan användas på innerväggarna. Lerputsen kan kalkas eller målas med lim-, silikat- eller lin-
oljefärg.
Låga byggkostnader
Den händige kan alltid pressa kostnader med att göra så mycket som möjligt själv. Ett av husen som byggs på Almviks gård för en familj på tre personer beräknas kosta totalt cirka 130 000 kr. Bygghandlingarna står då för en tiondel. Huset, som står på en krypgrund av platsgjuten betong, är ganska litet, ungefär 70 m2, men rymmer kök, badrum, separat toalett, sovrum och allrum i undervåningen och två mindre rum med snedtak på övervåningen. Huset värms med en murad spis.
Halmisolering
Halm behöver inte dränkas in i lervälling för att fungera som byggmaterial. I delstaten Nebraska i USA användes halmbalar i bostadshus kring sekelskiftet. Detta möjliggjordes genom den tekniska utvecklingen under 1800-talets senare del som packade halm till balar. Halmen som byggmaterial på prärierna blev ett välkommet tillskott eftersom det var ont om konstruktionsvirke. Halmbalar som staplas i förband och stadgas med dymlingar håller för enplanshus. Byggmetoden avtog med tiden men har fått en renässans i framför allt västra USA där det finns flera organisationer och föreningar som arbetar för att utveckla teknikerna.
Ett nyuppfört svenskt halmbalshus
På Skäve gård har ett bostadshus nyligen färdigställts med de byggmaterial som fanns att tillgå på ägorna; halm, lerjord och trä. Den bärande träkonstruktionen är ovanlig i dagens bygg-Sverige eftersom den är hopfogad utan spik. Istället har de gamla teknikerna med tappar, slitsning och laxning använts.
Byggnadens huvuddel, vars utvändiga mått mäter ungefär 10,5x7,5 m har en bärande konstruktion som består av fyra kraftiga ramar. Dessa prefabricerades på en kurs på Folkhögskolan i Vårdinge by och hela ramverket uppfördes sedan på två dagar. Byggnaden är ritad enligt ekologiska principer av Walter Druml hos Prisma arkitekter. All isolering i huvudbyggnaden består av halm med lerputsade ytter- och innerväggar som ger erforderligt brandskydd. I en separat tillbyggnad finns husets alla våtfunktioner samlade med undantag för kökets diskbänk som dock ligger i anslutning till våtdelen. Till våtdelen har lättbetong valts som konstruktions- och isoleringsmaterial.
Jordhus
Jord som byggnadsmaterial i Sverige för troligen tankarna till äldre tiders backstugor, små hus nedgrävda i jorden med knappast något dagsljusintag, som beboddes av den mindre bemedlade befolkningen. Än i dag bor en stor del av jordens befolkning, uppemot en tredjedel eller mer, i byggnader av obrända jordprodukter. Före den moderna byggteknikens utveckling byggdes t o m städer av jord. I staden Shibam i Sydyemen finns exempel på bostadshus med höjder av 30 meter.
De vanligaste byggteknikerna med jord som konstruktionsmaterial är adobé, som är lufttorkad lersten som vanligtvis armeras med hackad halm, och pisé, som är lerjord som stampas i glidformar. I Brasilien, Mexiko, Algeriet och i Sydyemen jämställs adobestens-produktionen med övriga byggnadsmaterialprodukter.
Piséväggar
Pisé betyder stampa och en del äldre byggnader som är uppförda enligt pisétekniken brukas fortfarande, bl a några bostadshus från början av 1800-talet vid Strömsholms slott. Tekniken används och vidareutvecklas i såväl Frankrike som i USA och istället för handdrivna stampverktyg används idag tryckluftsdrivna stam-pare. Frankrike har en gammal tradition av att bygga på detta sätt som troligen härrör från romarna och deras stormaktstid. Idag beräknas omkring 15 % av landsbygdens byggnader i Frankrike vara jordhus.
Den stampade lerjorden blir med luftens inverkan hårdare med tiden. Mätvärden från 30- och 40-talen visar att hållfastheten direkt efter stampningen är ungefär 0,7 kg/cm2. Efter två månader ökar hållfastheten tio gånger och den slutliga hållfastheten blir 20-30 kg/cm2.
Lerbröd
Ett mer jordnära sätt att bygga hus på är med lerbröd, en teknik som används mycket i vissa delar av Afrika. Den fuktiga leran formas till tjocka bröd som läggs i förband utan murbruk. Med denna metod kan högst fyra förband per dag muras då lerbröden måste torka något innan det går att fortsätta. Metoden lämpar sig väl för organiska former.
Hus i kretsloppet
Jag har i den här artikeln beskrivit några olika byggnader i Sverige som har uppförts på okonventionella sätt. Det finns flera intressanta exempel och vad som döljer sig i väggarna på gamla hus vet vi inte alltid så säkert. Tyvärr är den svenska forskningen inom området så gott som obefintlig.
Framtidens byggande måste troligen förenklas ytterligare för att bli lönsamt. Ökade krav på omhändertagande av rivningsmaterial när byggnaden inte längre fyller sin funktion måste också tas i beaktande. Förenklingarna behöver kanske inte ligga i husens utformning utan i valet av material. Med färre material och skikt borde produktionen kunna underlättas. När byggnaderna uppförda enligt de beskrivna teknikerna ska rivas kan större delen av materialet ingå i kretsloppet igen. De kan utgöra delar i nya byggnader eller bli till jord igen i ett slutet kretslopp, något som kom-mer att få ökad betydelse i utförandet av ett uthålligt samhälls-byggande. Visserligen kommer framtidens arkeologer att få vissa problem med att lista ut hur dagens människor bodde, men det är ett annat problem.
Referenser:
Annika Ekblom, Om hus av jord och lerhalm
Johannes Riesterer, lerbyggare
Steen, Steen and Bainsbridge, The Straw Bale House
Artikeln har tidigare varit publicerad i Byggindustrin nr 26/1997
Exempel på litteratur om lerjordsbyggeri
-Om hus av jord och lerhalm av Annika Ekblom (1993) ISBN 91-7988-061-4
-Lerjord som byggematerial, rapport från Byggeriets Udviklingsråd (1993) ISBN 87-601-3554-9
-Lehmbau - Handbuch av Gernot Minke (1997) ISBN 3-922964-56-7
-Leichtlehmbuch av Franz Volhard (1995) ISBN 3-7880-7511-2 (Finns även på finska)
-Traité de contruction en terre, CRATerre (1995) ISBN 2-86364-041-0
-Earh Construction - A comprehensive guide, CRATerre ISBN 1-85339-193-X (samma som ovan fast på engelska)
