Dela detta:
Välkommen! För att skriva i forumet måste du logga in först. Har du inget konto går det bra att registrera ett eller logga in med Facebook här. Det kostar inget.  :)

Författare Ämne:  Ensamhet  (läst 1033 gånger)

lillavarg

  • Inlägg: 5
    • -
Ensamhet
« skrivet: 07 dec-17 kl 01:20 »
Oftast känner jag mig inte så ensam, men ibland tänker jag att det vore fint med några nära vänner. Att den här tiden i livet kanske inte borde tillbringas så ensam. Men jag har irrat runt i världen så länge, bott några månader här och några där och sällan riktigt hunnit (eller vågat) lära känna någon på djupet. Jag kan verkligen sakna det ibland. Människor i min ålder att höra ihop med på riktigt.

Jag är tjugosju men känner mig ibland som sju och ibland som sjuttio. Jag arbetar med ord och tycker om det, men skulle vilja använda händerna mer. Odla, måla. Kanske bygga ett litet hus någon gång. Jag tycker om när vardagen känns magisk men vet inte riktigt vad jag tror på. Ibland är jag livrädd över vad som händer med världen. Ibland vågar jag hoppas på att vi kan ställa om innan det är för sent.

Och ibland bestämmer jag mig för att göra saker trots att jag är rädd. Som att skriva det här utan att riktigt veta varför och bara släppa taget. Vem vet, kanske är det någon som svarar?
« Senast ändrad: 07 dec-17 kl 21:13 av lillavarg »

Gika

  • Inlägg: 76
SV: Ensamhet
« Svar #1 skrivet: 07 dec-17 kl 08:29 »
Ensamhet är en svår känsla. Man kan finnas i ett sammanhang och ändå känna sig ensam. Eller vara mitt i ödeskogen och inte känna sig ensam.
Relationer kan vara skrämmande. Det tycker jag med. Säkrast att hålla sig borta. Men ensammast också.
För att vinna måste man våga. Hoppa långt. Över det där djupet.
På andra sidan finns det kanske andra ensamma. Då kan ensam bli tillsammans.

Postat med Alternativ.nu´s app


Mito

  • Inlägg: 16
  • Skog, skapande, gammalt och nytt -En bit av mig.
    • Östergötland
SV: Ensamhet
« Svar #2 skrivet: 07 dec-17 kl 10:02 »
Känns igen! Dock har jag inte irrat runt i världen, jag har mest blivit vid min härd.
Årstider och relationer har skiftat, vänskaper har upplösts, kommit och gått. Vissa har bestått och tansformerats, degraderats. Kärleksband har knutits och senare brustit.
Dock har längtan förblivit och vuxit, samhörigheten i både riktig vänskap och fundamental och hållbar kärlek.
Är nu inne på mina 34, längtar efter samförstånd på båda nämnda plan.
Därtill söker jag nu mitt torp att kunna bo permanent i, att fortsätta med mitt skapande där och förhoppningsvis få dela platsen, hem och härd, med mitt livs största och hållbara kärlek, var hon än är.


kretslopp

  • Inlägg: 841
  • 65 år arbetat med lantbruk skog, har mindre gård
    • Småland
SV: Ensamhet
« Svar #3 skrivet: 07 dec-17 kl 15:30 »
Börja prata med dom du har runt omkring dej. När jag som vuxen kom till Kristianstad för att gå en utbildning, bodde jag i ett större hyreshus, Jag kände inte en kotte. Jag var rätt ensam.  Jag köpte en större låda semlor, och knackade på hos alla i trappuppgången. Dom bjöd på kaffe och jag på semlor. Det blev några sena kvällar och mycket prat. Flera av dom bjöd hem mej till sej sen, det blev också några trevliga heljutflykter där jag eller dom bjöd.
kretslopp

lillavarg

  • Inlägg: 5
    • -
SV: Ensamhet
« Svar #4 skrivet: 07 dec-17 kl 15:43 »
Tack för era svar! Skönt att veta att jag inte är ensam om att känna mig ensam, även om det förstås är tråkigt att ni också gör det.

Vad fint med semlorna! :) Vet inte om jag skulle våga göra något sådant, men jag har nyss flyttat så jag ska göra mitt bästa för att lära känna folk omkring mig.

mattias_33

  • Inlägg: 60
    • Hälsingland
SV: Ensamhet
« Svar #5 skrivet: 07 dec-17 kl 20:14 »
Vill skriva att ensamhet är en del av livet. Men det är ju inte sant egentligen. Är väl världen som blivit större och vi som känner oss mindre.

Tycker dock att ensamhet förföljt mig hela livet. Men jag har ju samtidigt valt det då jag inte trivs bland alla andra i världen.
Men känslan är välbekant hos mig.

Har du nåt intresse så är nog en förening en bra väg om du har tiden.

lillavarg

  • Inlägg: 5
    • -
SV: Ensamhet
« Svar #6 skrivet: 07 dec-17 kl 20:56 »
Funderar mycket på det där med huruvida ensamheten är en naturlig del av livet eller inte. Har alltid trivts med att vara ensam, men längtar samtidigt efter en värld där människor lever närmare varandra, i ekobyar eller liknande småsamhällen. Vi tappar liksom bort varandra i städerna. Och då kan jag undra varifrån mitt behov av ensamhet kommer, om det är ett onaturligt resultat av vårt individualiserade samhälle. Det känns på något vis själviskt att vara så introvert. Men jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det.

Att hitta en förening är ett bra tips, men jag har väldigt svårt att ta mig in i nya grupper. Så har det varit sedan jag var liten. Men jag måste nog försöka hitta något sätt att bryta det där mönstret, där jag alltid placerar mig själv utanför.

tropfrog

  • Inlägg: 1484
    • Västergötland
SV: Ensamhet
« Svar #7 skrivet: 07 dec-17 kl 22:27 »
För mig kan ensamhet vara två helt olika saker.

Ett tag var jag arbetslös och bodde mitt i stan. Spenderade tid på att bara gå runt i stan. Massor av människor, men jag kände mig ensam på ett negativt sätt.

När jag tar cykeln eller vandringsskorna och ger mig ut på äventyr helt själv, känner jag mig nästan aldrig ensam.

Idag umgås jag med folk på jobbet varje dag, sen när jag kommer hem spenderar jag tid med familjen. Ofta träffar jag släkt och vänner. Allt det är förståss positivt. Men ändå saknar jag ofta att vara själv. Lite svältfödd på just det. Som tur är har jag en liten stuga söderut och en förstående familj. Vi särar på oss några gånger om året, och när suget att vara själv med mina tankar finns ju alltid cykeln.

Lite omvänt problem, jag vet. Men kände ändå för att skriva av mig.

Mvh
Magnus

lillavarg

  • Inlägg: 5
    • -
SV: Ensamhet
« Svar #8 skrivet: 07 dec-17 kl 23:04 »
Tack för att du skrev, Magnus. Förstår precis din längtan efter ensamhet.

Och mina vandringsskor är nog mina bästa vänner :D

Riskan

  • Inlägg: 16
    • Södermanland
SV: Ensamhet
« Svar #9 skrivet: 08 dec-17 kl 10:05 »
Det låter ju som jag kunde ha skrivit det där inlägget, bara att jag är 29, men jag arbetar också med ord. Paradoxalt nog är det i storstan, där jag bott i fyra år, som jag känner mig som allra ensammast. I sommar vandrade jag själv på Kungsleden och då kände jag mig aldrig ensam, även om närmaste människa fanns flera kilometer bort. När jag återvände till storstan blev känslan av ensamhet dubbelt så kraftfull. Men det är skillnad på att välja att gå själv i ett stort och öde landskap, och att stå i en folkmängd med folk som bara rusar förbi och tittar bort om man försöker närma sig. Nu ska jag faktiskt flytta till Hälsingland och är varmt välkomnad av de som jag lärt känna där. I glesbygden tror jag man söker sig aktivt till andra, för man hinner inte bli trött på folk så som man blir det i storstan. Det passar mig bra. Jag är introvert och behöver hushålla med den sociala energi jag har.

Jag vet inte hur det ser ut för dig, men jag har märkt att folk öppnar sig om man bara vågar vara den som öppnar sig först. Först då har man en chans till samhörighet. Och man ska aldrig ska vara rädd för att fråga om de vill ta en lunch med en, eller hitta på något annat. Kanske är det de som inte vågar fråga först.

TW

  • Inlägg: 2484
    • Finland
SV: Ensamhet
« Svar #10 skrivet: 08 dec-17 kl 11:37 »
Jag är 36 år och har upplevt en hel del ensamhet trots att jag är utåtriktad och pratsam av naturen.

I nutida städer och bostadsområden tycks det vara en konstig kultur där den som inte passar in i varenda litet kriterium hur man skall vara knuffas ut. Antingen ut i ensamhet eller ut i mer eller mindre destruktiva subkulturer.
Rent ut sagt är det inte människovärdigt att leva så. Att antingen gå omkring och vara rädd för att bli utstött eller att vara utstött. Fy fanken.

Bor man ensam mitt ute i ingenstans finns det en annan sorts ensamhet. Så länge det är sommar och ljust på kvällarna har man fullt upp från då man vaknar tills man somnar och då känner man ingen ensamhet men då vintermörkret kommer börjar man känna sig precis lika ensam som då man går längs gatorna i en stad.

Jag tror att den bästa miljön är ett mindre samhälle eller by där människorna inte är fler än att de söker sig till varandra men ändå inte så få att den enda man har att umgås med är en folkilsken ungkarl på 73 år som inte har varit nykter en enda dag sedan han fyllde 65.
Sedan kan man ha otur och hamna i en rutten by där allt handlar om hackordningar och sjunde generationens släktfejder och ingrott hat mot utbölingar och gammallutherskt bigotteri men sådana ruttna byar är ändå en liten minoritet.

I de flesta byarna umgås folk med varandra på ett naturligt vis mitt i vardagen. Jag tror att det är så som människan är gjord för att leva.
I sådana miljöer har jag lätt att hitta nya bekanta vart jag än kommer. Plötsligt står man där och diskuterar skogsbruk med en och plötsligt diskuterar man fiske med en annan och sedan märker man att halva byn betraktar en som minst halvbekant.

Det sorgliga är bara att folk är sådana extrema flockdjur när de söker en livspartner. Alla vill ha den som alla andra vill ha och vi som är litet annorlunda blir över.....
Bor redan på landet men drömmer om ett eget litet hus......och en kvinna att dela det med.
Timmerman och snickare och byggnadsingenjör och gör-det-självare. Gör väldigt mycket av litet men kan inte göra allt av ingenting.
Antifacist.

luftballong

  • Inlägg: 68
    • Östergötland
SV: Ensamhet
« Svar #11 skrivet: 08 dec-17 kl 21:08 »
För att haka på i diskussionen om ensamhet: Det var kul och oväntat att fler kan känna sig ensamma tillsammans med andra, men inte ute i skogen. Så känner jag också. Ute i skogen mår jag allra bäst. Men känner mig fruktansvärt ensam inomhus och med människor som man inte alls har något gemensamt med. 

Jag tror inte att det är onaturligt att känna sig ensam bland andra. Vi träffar så otroligt många fler människor under vår livstid nu än bara för 70-80 år sedan, och vi förväntas bara klara av det och tycka att det är kul och intressant. Men en del av oss är ju lite mer introverta och mår bäst av att ha den närmaste familjen och några få vänner runt oss. När man tänker efter är det ju så vi har levt under den större delen av vår tid här på Jorden, så inget konstigt egentligen.

Ha det gott, alla :)

torpjens

  • Inlägg: 1680
  • Vi lever på naturens villkor
    • Södermanland
SV: Ensamhet
« Svar #12 skrivet: 08 dec-17 kl 21:58 »
Ensamhet är kanske beroende på förväntningar också. Att vara själv i skogen utan att känna sig ensam beror nog på att man inte förväntar sig sällskap eller ens andra människor där. I staden som är full av folk förväntar man sig att det ska finnas någon eller några man kan umgås med så att vara själv där blir konstigare. Måhända lite samma i byn på landet, det är en miljö där man tänker sig att vara ett par eller några stycken, eller åtminstone att ha kontakt med grannarna så man inte är själv. Blir det inte så dyker ensamheten upp.


För egen del, visst kan jag känna mig ensam och det beror väl både på att jag är en lite udda typ och att jag har förväntningar på andra. Inte alla duger då mina förväntningar växer ju mer jag lär känna nån och jag duger inte åt alla då jag har mina idéer.


En sak jag tänkt på är att vi, många av oss - även jag, har krav. Vi förväntar oss att det ska vara på ett sätt och har svårt att acceptera annat. Samma gäller förstås från andra gentemot mig eller vem som helst. Förutom det tror jag att likes-kulturen (ni vet, jaga likes på fejjan eller få bekräftelse via nätet på annat sätt) gör att många av oss blir otåliga och jagar kickar. Jag vet att jag är sån ibland och försöker komma ifrån det, bland annat genom att umgås med folk jag inte har sådär jättelätt för.


Det finns många åsikter om lumpen och andra situationer där man tvingas ihop med blandat folk men en bra sak med sådant är att man (alla inblandade) blir lite mjukare i kanterna och lär sig att gilla folk man kanske inte gillar spontant.


Eller nåt sånt...
Problemet är inte att makt korrumperar, det är att de korrumperbara söker makten.

kretslopp

  • Inlägg: 841
  • 65 år arbetat med lantbruk skog, har mindre gård
    • Småland
SV: Ensamhet
« Svar #13 skrivet: 09 dec-17 kl 15:31 »
Tidigare liftade jag en hel del. i bland var det kanske inte det enklaste, när man liftade fast, Men det var tvunget att ta kontakt med folk, det fantastiska var att jag alltid blev väl bemött, även av dom som från början var avvisande. Några möten mins jag när man inte hade lust eller tid att prata med mej, men att jag var välkommen ändå. det var spännande och man blev glad i själen.
kretslopp

VS

  • Inlägg: 42
  • Voluntary Simplicity
    • Dalarna
SV: Ensamhet
« Svar #14 skrivet: 09 dec-17 kl 17:25 »
Om ensamhet frågade mig efter en lämplig partner från fysiska världen hade jag tipsat om vatten, båda har mycket gemensamt ihop, kan ta olika former vid olika tillfällen, hur smidigt som helst, både av naturliga vägar och artificiella sätt. Så med "lite kunskap" kan man med fördel forma de båda till sitt eget behag. Slutsatsen är att det är man själv som bestämmer hur man vill ha det som en plåga eller som ett smakrikt cocktail. 
Allt negativt och ont som har hänt i mitt liv har jag orsakat mig själv medan allt gott och positivt har bara kommit av sig själv.

TW

  • Inlägg: 2484
    • Finland
SV: Ensamhet
« Svar #15 skrivet: 09 dec-17 kl 21:53 »
Förutom det tror jag att likes-kulturen (ni vet, jaga likes på fejjan eller få bekräftelse via nätet på annat sätt) gör att många av oss blir otåliga och jagar kickar.

Det tror jag också!
Och precis som då finnarna tröstar sig i ensamheten med en liter koskenkorva så kommer baksmällan efter kickarna.
Bor redan på landet men drömmer om ett eget litet hus......och en kvinna att dela det med.
Timmerman och snickare och byggnadsingenjör och gör-det-självare. Gör väldigt mycket av litet men kan inte göra allt av ingenting.
Antifacist.

Sjaunja

  • Inlägg: 4176
    • Västerbotten
SV: Ensamhet
« Svar #16 skrivet: 09 dec-17 kl 22:39 »

För egen del, visst kan jag känna mig ensam och det beror väl både på att jag är en lite udda typ och att jag har förväntningar på andra. Inte alla duger då mina förväntningar växer ju mer jag lär känna nån och jag duger inte åt alla då jag har mina idéer.

Känner igen mig i det där med förväntningar. Jag har inte större förväntningar på vänner än på mej själv och det ställer till med problem. De vänner jag har/haft får min solidaritet, hjälpsamhet och omtänksamhet, jag tycker det är roligt helt enkelt. Jag vill gärna bemötas på samma vis men blir ofta besviken. Alternativet är att ändra på mig själv, för andra kan man ju inte ändra. Men jag vill inte bli annorlunda. Lurigt läge. Har i alla fall lärt mig att se signaler fortare och hinner backa innan obalansen blir allt för stor. Hellre lite för mycket ensamhet än "vänner" som inte är nog bra.

luftballong

  • Inlägg: 68
    • Östergötland
SV: Ensamhet
« Svar #17 skrivet: 10 dec-17 kl 00:21 »
Många kloka tankar här! Roligt att dela med sig och att få ta del av andras funderingar och erfarenheter.

 :)

lillavarg

  • Inlägg: 5
    • -
SV: Ensamhet
« Svar #18 skrivet: 11 dec-17 kl 22:18 »
Tack alla som har delat med sig av era kloka tankar, för påminnelserna om det fina i ensamheten, och om att jag inte är ensam om att känna såhär ibland.

kretslopp

  • Inlägg: 841
  • 65 år arbetat med lantbruk skog, har mindre gård
    • Småland
SV: Ensamhet
« Svar #19 skrivet: 13 dec-17 kl 16:18 »
Jag har varit deprimerad ett par gånger och tagit medicin för det, medicinen har hjälpt mej komma i balans igen. När jag varit deprimerad har ingenting varit roligt, allt som varit har jag hittat fel på. Då har jag också känt mej ensam fast jag har sambo och fina vänner. Nu när jag är i balans år livet roligt igen.
kretslopp


 


Dela detta:

* Inloggade just nu

165 gäster, 2 användare
Luffsen, alternaiv

* Forum

* Nyheter

* Nya inlägg

* Nytt i ditt landskap

För inloggade medlemmar visas här nya lokala annonser, aktiviteter och presentationer.
Logga in eller
registrera dig.
 :)

* Nya annonser