Sitter här med Vessla liggande på armen mellan mig o skärmen precis som vanligt. Jag har haft henne i drygt två år men den andra katten, Spezzi, köpte jag i juni i år. För ett tag sedan kom Spezzi in med en liten mus och ville ha beröm, och det fick hon såklart! Men Vessla blev lite sur varpå Spezzi jagade ut henne genom luckan. För än om Vessla tycker sig vara bäst o vackrast så är hon lite rädd för tuffa Spezzi. En liten stund senare lockade jag in Vessla vännen och gav henne något gott som Spezzi inte fick, och nu ligger hon här igen och känner att hon är hon var först o bäst och är närmast mitt hjärta - i alla fall bokstavligt. för jag älskar Spezzi lika mycket. Men säkrast att inte visa Vessla det. Spezzi fick ungar i slutet av juli. Då det bara var en unge kvar så var jag ju mer eller mindre tvungen att bry mig mer om den än förut för den lilla ville ju leka med mig o vara med mig hela, hela tiden. Vessla råkade se då jag gullade med lillan och då gick hon ut i hallen och skvätte mot elementet, protest! Men nu har lilla Grådis också fått ett eget, gott hem. Jag funderar på denna svartsjuka hos katter. Vi tar ju över kattmammans roll för katterna men kattungar är inte svartsjuka på varandra utan delar lugnt sin mamma. Tvättar hon en så leker dom andra obekymrat o s v. Båda katterna får så mycket mat dom vill ha. Vessla är en usel jägare som tar enstaka liten mus och bara leker med den. Spezzi är ett fullfjädrat litet rovdjur som helst käkar sork så dom konkurrerar inte om jaktreviret heller. Vad har svartsjukan för mening för katter? Alla andra beteenden har ju betydelse för deras överlevnad.
