Ur "Meddelande till den jordbrukande allmänheten" anno 1911

[AK Corall]

Någon som provat?

[torbjorn]

Är kaukasisk vallört något annat än det man brukar kalla vallört här i Sverige?

[Sano]

Vallörten på bilden ser högre ut än vår vanliga - om det nu säger något.

[AK Corall]

Enligt de övriga fotona i tidningen blir växten manshög men bör skördas vid 60-75 cm höjd och det ska kunna göras 5-6 ggr per sommar eller 8-10 ggr om det ska bli grönfoder till höns.

[ieenilorac]

Jag har ännu inte hittat någon specifik info om kaukasisk vallört, men så höga blir inte de sorter som växer i Sverige. Edit, på pfaf står det att Symphytum grandiflorum härstammar från kaukasus, så kanske är det den som avses. Står inget om plantans storlek, vad jag kan se.

Vilda/förvildade finns äkta vallört och fodervallört, samt en hybrid mellan dem, uppländsk vallört. På pfaf (se länk nedan) verkar uppländsk vallört ses som en egen art, med namnet Symphytum uplandicum. Den har fördelen att de flesta frön är sterila, annars sprider sig vallört nästan okontrollerbart med frön...

De som finns i Sverige växer bra, och är goda att äta även för människor. På 70-talet var det visst vanligt att vegetarianer och gröna vågare åt massor av vallört, då den är rik på mineraler. Dock har man upptäckt att den innehåller någon alkaloid som inte är bra för levern i större doser, men denna finns mest i roten, och knappast alls i unga blad. I äldre blad finns lite mer, men de är å andra sidan träiga och osmakliga.

Vallört odlas mycket som täckgröda, den är bra på att ta upp svåråtkomlig näring. Många använder den i komposten, då den sägs öka nedbrytningstakten. Man kan också göra näringsvatten till sina odlingar, på samma sätt som man gör nässelvatten.

http://linnaeus.nrm.se/flora/di/boragina/symph/welcome.html
http://www.pfaf.org/user/DatabaseSearhResult.aspx

[jenses]

http://www.google.com/search?q=Symphytum+caucasicum&hl=en

[AK Corall]

Hittade en rapport på nätet som borde handla om samma sort vallört som den i tidningen:

http://chaos.bibul.slu.se/sll/forb_org_biol_odl/utan_serietitel_fobo/UST78-1/UST78-1AY.HTM

Den så kallade ryska comfreyen infördes till Västeuropa omkring 1870 och fick en viss spridning som en mycket högt avkastande grönfoderväxt, som kan ge upp till 200 ton per hektar. Detta visade sig vara en naturligt uppkommen hybrid mellan Symphytum officinalis (vanlig vallört) och S asperum (fodervallört). Dess stora produktionsförmåga härrörde sig från vitaliteten hos s k F 1-hybrider. Då den förökades vegetativt med hjälp av sticklingar, kunde växten behålla sina goda egenskaper. Korsningen var inte helt steril och man började också föröka den med frö. Man fick då fram plantor med mycket varierande egenskaper, men ingen så produktiv som den ursprungliga. Tyvärr finns så vitt man vet inget exemplar kvar av den ursprungliga F 1-korsningen, och hittills har man ej lyckats skapa den på konstgjord väg.

Synd. Ultimat foderväxt annars för en annan med begränsade utrymmen att odla foder på.

[Huggorm]

Men då borde man kunna ta fram en ny hybrid, som är i princip samma som den ursprungliga. Man får ju göra många försök, och ta vara på det bästa resultatet. Om nu inte den vanliga vallörten växer tillräckligt bra.

[ieenilorac]

Men den hybriden har ju samma föräldrar som uppländsk vallört, som finns i stora mängder i Sverige, vilket jag skrev i mitt förra inlägg.

Alla korsningar får ju inte samma egenskaper, det är ju därför man selekterar efter en korsning. Men uppländsk vallört är stabil, ser väldigt lik ut överallt, utom att blomfärgen kan variera något. Och den är väldigt produktiv, men blir inte lika hög som den hybrid som beskrivs i artikeln. Det är nog heller ingen fördel att den blir så hög, eftersom det är de späda bladen man bör använda.

Vallört tål att slås av ofta, så därför kan en relativt liten markyta producera mycket grönmassa.

Det är väl bara att avsätta en bit mark och plantera in vallört, helst flera olika bitar med olika vallörtsarter, så kan man jämföra resultatet.

[Huggorm]

Vallört är alltså en perenn?

[ieenilorac]

Javisst är det en perenn, och det är ju det som är den stora fördelen, de ger en första skörd av gröna blad mycket tidigt, här i söder ofta redan i mars, om våren är tidigt.

[morris matte]

Vallörtsroten innehåller pyrrolitsidinalkaloider som kan orsaka leverskador, cancer och blodpropp. Därför är inmundigandet absolut inte att rekommendera. Bladen lär inte innehålla dessa alkaoliderna. Man har förr i världen även använt roten utvärtes för att bota klåda (iinehåller allantoin samt växtslem(? översättning som jag inte är säker på), påskynda sårläkning och även frakturer har botats med omslag av gröt kokt på vallörtsrot.