En annan sak som kan vara värd att tänka på är om man har problem med vattenkvaliteten som ställer till med t ex pannsten eller frätskador i varmvattenberedaren. Sådana problem kan bli mindre, och därmed beredarens livslängd längre, om man kör på lägre vattentemperatur.
Det är i så fall också en fördel om man kan låta värmeelementen gå med lägre effekt, men då får man såklart finna sig i att det tar längre tid att få vattnet varmt.
Om det är en enfasberedare som kan köras valfritt på 230 eller 400 V så kan man köra den på 230 V även om det ger en tredjedel av effekten.
Trefasberedare som valfritt kan D- eller Y-kopplas när de ansluts till ett 400/230 V-nät, kör man då lämpligen Y-kopplade.
En del enfasberedare har dubbla värmeelement och möjlighet att koppla in antingen bara ett element, båda parallellt eller båda i serie. I sådana fall låter man lämpligen båda elementen gå seriekopplade, om det ena går sönder kan man koppla bort det och köra vidare på bara det andra.
Sen är det ju också värt att tänka på att ju lägre inställning på termostaten och/eller lägre värmeeffekt, desto större beredare (och därmed större värmeförluster) behövs för att täcka ett givet varmvattenbehov.
Förmodligen är det som mest ekonomiskt att använda en så liten beredare som möjligt och låta den stå på hög temperatur, men om man nu redan har en onödigt stor beredare (eller problem med vattenkvaliteten enligt ovan) kan det löna sig att sänka temperaturen (dock inte lägre än till ca 55 grader med tanke på legionellarisken).
Tänk på att det är stora skillnader mellan hur väl isolerade olika märken av varmvattenberedare är. Man kan nog anta att de billigaste öststats- eller kinamärkena som man hittar till lockpriser på lågprisvaruhus eller postorderfirmor, har större värmeförluster än en dubbelt så dyr beredare av välkänt märke.
En del beredare är isolerade med någonting liknande fogskum som skrumpnar ihop med tiden, där ökar värmeförlusterna allteftersom beredaren åldras.