Jag har en iakttagelse/fundering som kanske kan passa in under detta ämnet också, även om det kanske mer handlar om uppfostran/uppväxtförhållanden och om ifall höns/tuppar ärver sin position i flocken.
Jag hade för några år sedan en tupp som blev helknäpp... På grund av ständiga hökattacker blev det bara en kull kycklingar det året, varav 6 hönor och så denne tupp. Han hade alltså inga jämnåriga tuppkycklingar att mäta sina krafter med, utan fick gå för sig själv i flockens utkant. Han började då visa intresse för mina myskankor - parade sig med honorna och slogs med den store mysk-hanen (som var ungefär 4 ggr så stor som han själv)!
När denne tupp sedan blev vuxen frampå vårvintern utmanade han de äldre tupparna (3 st), och slogs så fjädrarna rök och blodet stänkte. Ledartuppen strök med då han fick en ögonskada och därmed blev ett lätt byte för räven.
Den "tokiga" tuppen var nu herre på täppan, men var inte så värst intresserad av sina höns i avseende av att visa mat, reden eller ens para sig med dem. Han var mest bara intresserad av att jaga bort de andra tupparna samt ankorna. En stridis! Jag såg ju att det inte fungerade, och hade bestämt mig för att nacka honom, men han blev hökmiddag innan jag hann göra slag i saken.
När jag sedan året efter råkade ut för samma sak - alltså en enda tupp i årets kullar, och resten hönor - tänkte jag att nu är det väl dags igen... Men inte då! Den här tuppen gick även han ensam i flockens utkant en kort stund under sin "tonårstid". Sedan var det som om han helt enkelt klev fram till de två gamla tupparna och sa "
Okej. Bra jobbat, gubbar. Nu tar jag över!". Efter ett par dagars smågruffande (inga allvarliga slagsmål, utan mest bara markeringar) var han ledartupp, och de två gamla verkar finna sig i detta arrangemang och fungerar nu som "utpostvakter" och får lov att ta hand om de yngre hönorna och de hönor som har små kycklingar. Men alla sover tillsammans i hönshuset på nätterna, och det är inga slagsmål. Frid och fröjd, alltså.
Varför blev det så här? Jag har funderat en del över detta, och först antog jag att den "tokige" tuppens beteende berodde på att han inte haft några jämnåriga tuppar att mäta sina krafter med och därför inte kunnat lära sig riktigt hur man beter sig i en flock. Men då det gick bra med den andre tuppen började jag titta på övriga omständigheter runt omkring, och min teori är att tupparna helt enkelt "ärvde sin rang" från sina mödrar.
Den "tokige" tuppens mor var en ung höna som var väldigt ranglåg, kanske till och med allra lägst i flocken. Hon tog väl hand om sina kycklingar, men höll sig undan från resten av flocken och gick försiktigt fram för att äta när de andra var klara. När det var dags för henne att ta med sina kycklingar upp på sittpinnen valde hon att sitta i fönsterkarmen en bra bit från sittpinnarna där resten av flocken satt, och var i största allmänhet lite utanför.
Den nuvarande ledartuppens mor var flockens äldsta höna, som var oomstritt högst i rang. Hon klev utan att tveka fram till maten först av alla och visade tydligt att hon och hennes kycklingar ville äta i fred innan de andra fick komma till. Hon lockade med sina kycklingar upp på högsta, bästa sittpinnen utan att tveka, och man såg nästan hur hon sa åt de andra att maka på sig så hennes små fick plats.
Jag tror alltså att min nuvarande ledartupp helt enkelt tog det för självklart att de andra skulle stiga åt sidan för honom, han hade aldrig lärt sig gå undan och inte heller behövt "akta sig" för någon annan, utan följde helt enkelt i sin mammas självsäkra fotspår, medan den "tokige" tuppen var på botten av rangskalan redan från början, och därmed hade ett sämre utgångsläge.
Håller mitt antagande, eller var det slumpen, generna eller kanske något helt annat som gjorde att det blev som det blev med dessa två tuppar? Vad tror ni?
Och
om det är så här, ska man då välja att spara tuppkycklingar efter ranghöga hönor? Blir de bättre ledartuppar?