Målsättningen med varje försök att rädda fiskstammen kommer oundvikligen leda till sämre förutsättningar att driva kommersiellt fiske på kort sikt. Det kommer också att leda till högre priser på fisk på kort sikt. På lång sikt däremot så är målet det motsatta. Det som är så svårt rent politiskt att få en yrkesfiskare idag att förstå att han måste lägga ner sitt fiske idag för att det skall finnas fisk kvar till hans barn eller barnbarn. Vi säger gärna att våra barn är det viktigaste. Men, det är politikerna som skall ordna det för dem. Så fort det finns en konflikt med hur vi vill leva idag så är det stopp. Min far sa alltid: hellre äter jag själv, än jag ser mina barn svälta. Ett roligt citat som faktiskt beskriver vårt förhållande till nu och sen, till oss själva och våra barn på ett bra sätt.
Lösningen som Bo förespråkar är riktigt bra egentligen om man tittar på hur en marknad fungerar. Det artificiellt uppehålla priset på slutprodukten tenderar dessutom att kunna ge högre marginaler åt producenten för bristvaror. Alltså i detta fallet fiskaren. Så långt allt gott.
Problemet är bara att få till effektiva kontrollmetoder. Eller....inte problemet utan omöjlighet. Det finns ett incitament att underrapportera de dyrare/hotade arterna och slänga tillbaka de billigare/ej hotade arterna. Dvs tvärtom mot vad man gör idag. Med tanke på fiskeri näringen natur är kontroll för 100 % regelefterlevnad fullständigt omöjlig. Då gillar jag Ålands exempel mer, där kontrollen både är enkel och effektiv.
Mvh
Magnus
