Nu har min Fjälltjur åkt iväg sen några mån tillbaka. De som hämtade honom fattade inte att jag haft honom kvar över huvud taget och ännu mindre i box och ute i hagen lös. Han drog mig ut ur boxen utan att jag orkade hålla honom men stannade själv och gick sen som en ängel upp på transporten. Först när tjuren satt fast i transporten såg jag hur han började frusta i tunga andningar som i skräck och ögonen blörjade fara som en galning när han började röra sig som en ål där inne. Vi stängde transporten snabbt, jag hade försökt träna tjuren innan att vara uppbunden men det verkade inte ha hjälp. Men problemet var alltid med honom att han var lättskrämd och fick panikliknande symtom för saker som inte alls var farliga.
Min undran är iaf om detta är normalt betende för tjurar och framförallt fjälltjurar? Är de mer lättskrämda, överenergiska och svårhanterliga? 1,5år -3år är en tonårsperiod för tjuren men hur beter sig många då?
Problemet för min fjäll herre var att han bara gick hos 1 Holstein kviga och skulle säkert behövt fler damer för att minska hormonnivån, min oerfarenhet med lösa tjurar ihop med kvigor/kor gjorde att jag trodde han skulle vara dum runt brunsten bara. Men snart förstod jag att tjuren snarare var dum dygnet runt och otroligt vallande, kontrollerande och vaktande över kvigan desto äldre han blev. Kvigan blev snabbt för hög för honom så det blev ingen betäckning där. Min missbedömning tyvärr men även oärligt från försäljaden att det skulle fungera. Jag försökte ibland hålla isär dem nattetid för att se om det funkade bättre. Men det gjorde honom ännu tokigare och hormonerna verkade löpa amok, hade han bara luktat över henne var han lugn igen den token. Över lag kunde han inte stå i box länge utan att spring i ren gallopp i hagen och stånga mot träd m.m. Ändå fick han inte något superfoder direkt.
Redan från dag 1 som kalv visade han en nervös och rädd sida och ville inte fram till människor i varken hagen eller boxen, grimma gillade han inte och verkade rädd för den men han var gudomlig att leda ändå, hur nu det går ihop? Jag har ofta funderat på hur han var behandlad innan när det var ett litet ställe som hade många olika lantdjur och de verkade duktiga och kärleksfulla mot djuren. Men min tjurs beteende kändes mer som om han hade en väldigt negativ bild av människan och aldrig lärde sig att jag ville honom väl.
Med försök att hålla dem isär var kvigan nöjd och helt slut men tjuren skrek och sprang som en galning.
När de var ihop och jag ropade på dem och tog in nattetid samma tid varje dag försökte han alltid valla bort kvigan bort från mig och när hon lättat kommit till mig och in kunde tjuren totalvägra att följa efter och istället bröla utanför för att kvigan skulle komma till honom istället.
Lede jag honom ville han bara vända tillbaka eller stå på ett ställe, han var rädd för en plastpåse som blåste förbi och försökte stånga mot den flera gånger, en ytterlampa som släckt hängde utanför en ytterdörr på ett skjul skrämde honom en gång så han skuttade som en liten kalv och ställde sig bredbent med skrämd blick, jag lede honom inte mer efter det. Hade jag missat vad han blev skrämd av eller varför ansåg han en lampa så farlig som han sett inne och utanför ladugården så många gånger? Även flera lantbruksmaskiner försökte jag visa honom på våra promenader när de stod avställda men de vågade han aldrig fram till, kvigan var nästan att hon kunde kliva på dem om jag inte sa ifrån istället. Min fjäll tjur kunde jag visa saker flera gånger men han verkade aldrig bli lugn och säker att det var ofarligt. Det sista kunde han inte ens gå lugnt in i boxen utan rusade dit som om gången var hemsk, det var en gång jag sa ifrån och tog upp foten framför honom så han backade ut så dörren gick sönder.
De få possitiva sidorna han hade var att han var liten, 135cm i manken om jag minns rätt, betade otroligt bra i hagarna, kunde gosa och bli klappad överallt i boxen när han var lugn och var gudomlig att leda upp till över 1års ålder.
Jag kan kanske bara klassas dum att jag trodde en skrämd kalv skulle bli modig och tam med mycket mänsklig kontakt och en oerhört lugn och orädd kviga som gärna lägger huvudet i famnen och bara njuter. Kvigan fick senare en tjurkalv från en annan tjur som växte upp sommaren efter att min tjur åkt. kalven var småblyg i början men sen väldigt glad att bli klappad och led. Han var helt annorlunda och framför allt inte alls så lättskrämd utan lite osäker på nya saker men sen nästan övermodig som sin mamma.
Vad får ni för tankar efter detta? Var han en riktigt opålitlig och svår tjur eller som tjurar över lag om de skulle levt på samma sätt? Jag vet att jag gjorde flera fel på vägen och är tacksam att han aldrig skadade mig. Jag skulle absolut göra annorlunda idag men en ny tjur blir det inte, kanske om man börjar mer storskaligt med kor. Idag har jag sålt även tjurkalven och köpt en kviga istället och det går hur bra som helst, man önskar nu i efterhand att man gjort så från start men samtidigt hade det inte varit just den kvigan jag har idag och hon är helt underbar!
