Den där fackverkskonstruktionen måste vara utvecklad i Gibraltar..... för i resten av Storbritannien har de alldeles för mycket snö
Från ingenjörsteknisk synpunkt är det mesta fel:
För det första går det inte att bygga ett hållbart fackverk med rundvirke i undre och övre bommen. En skjuvbelastat spikförband kräver plana ytor med hygglig anliggning det vill säga sågat virke eller bättre. Om det finns minsta springa mellan bom och sträva där spiken går igenom kommer spiken att krökas på två ställen och det försvagar spikförbandet. Vid spikförband mellan runt och sågat virke räknar men med koefficienten 0,65 enligt Johanssons spikknäckningsformler. Spikförband mellan två runda delar anses inte kunna överföra last.
För det andra förskjuts alltid ett spikförband när det belastas med skjuvkraft. Det innebär att strävorna förskjuts en liten aning i förhållande till bommarna. När spikförbanden förskjuts böjs hela balken. Eftersom en låg fackverksbalk som denna har fler snedsträvor i förhållande till längden än ett högt fackverk blir nedböjningen alltså väldigt stor. Risken finns att deformationen blir för stor på någon punkt och då brister trävirket där och allting rasar. Fackverksbalkar med större höjd är mycket mer pålitliga och matematiskt förutsägbara. Låga fackverksbalkar går att bygga men de är en osäker lösning som passar bäst på korta spännvidder. Jag skulle gissa på 3-4 meters spännvidd aldra högst men det är bara en grov gissning.
På högre hemspikade fackverk brukar man bygga in en överhöjning på 5mm för varje meter längd för att motverka den här nedböjningen.
På 1960-talet var det vanligt med låga fackverksbalkar av den här typen. De byggdes av sågat virke med spikade och limmade fogar. Ibland var virket planhyvlat för att få mer pålitliga limfogar. En limfog anses normalt kräva hyvlad yta för att bli pålitlig i bärande konstruktioner. Tyvärr har det visat sig att eftersom bommarna och strävorna har korsande fiberriktning så brukar limfogen släppa småningom. Träet lever ju i olika riktningar när fukthalten varierar. Efter en tid är det bara spikarna som håller ihop förbandet..... och ingenjören får känna sig dum när praktiken gick tvärt emot den fina teorin om starka spiklimmade förband.
För det tredje syns det tydligt att konstruktören inte behärskar grunderna i hållfasthetslära. I en fackverksbalk på två stöd i ändorna är det alltid de yttersta snedsträvorna i ändorna som är hårdast belastade. Därför skall de normalt vara grövre än de andra strävorna. I detta fall är de belastade med tryck. Två bräder belastade med stort tryck knäcks väldigt lätt i sidled. Såvitt jag kan se utan att sätta mig ned och räkna så borde man bygga de yttersta strävorna helt annorlunda. Till exempel en bred planka fäst med lappar av kryssfaner (plywood)..... eller kanske en bred planka som förstyvning mellan två breda bräder.
För det fjärde är jag väldigt skeptisk till att använda pallvirke i ett fackverk där alla enskilda delar är bärande och beroende av varandra. Man vet aldrig vad en pall har råkat ut för och det kan finnas dolda brott i virket som inte syns.
Hur skulle det vara med HB-balkar av nya bräder i stället? Hildig Brosenius hette uppfinnaren. Han skrev en bok som heter Handbok om HB-balkar eller någonting i den stilen. På 1940 och 50-talen byggdes det en hel del industrihallar och broar och hangarer baserade på HB-balkar innan de konkurrerades ut av industriellt framställt limträ. Konstruktionen har visat sig vara pålitlig och kan vara ett alternativ när man bygger själv och inte behöver räkna full timpenning varje timme.
