Efter att ha sett några youtubeklipp om extrema snålbilar, bl.a. "sunraycers" som körs med solceller tvärs över Australien, kom jag att fundera några varv till kring vad som är optimal aerodynamik.
Droppformen med en maximal "svansvinkel" på 13% ska ju vara det optimala i fri luft. Att klippa sista biten av svansen rakt av sparar inte bara utrymme, det kan även minska motståndet. En sådan form kallas ofta Kamm-back. Vill man klämma in hela familjen i åkdonet, samt en säck potatis och en pekingneese. blir det antingen en ganska svullen sak eller extremt långsmalt. Ett smalt fordon behöver inte tränga undan luften lika mycket och blir därför effektivt men ska det bli stabilt på vanliga vägar bör spårvidden vara densamma som hos de flesta vanliga bilar, i synnerhet vintertid och om asfalten är spårig. Därmed får man något som liknar äldre tiders F1-bilar med hjul och hjulaxlar som ger luftmotstånd. Vinsten med den smala karossen är inte längre så stor.
Hos solcellsracers är katamaranstuket populärt. Naturligtvis handlar det om att maximera den plana yta man kan täcka med solceller, men det är även värdefullt att komma upp från marken med så mycket som möjligt av karossen eftersom markeffekten stökar till mycket av aerodynamiken. Ska man få plats att sitta bekvämt i ett sådant fordon måste det antingen bli en "nedåtbula" kring förare/passagerare eller så placerar man allt folk och nyttoprylar i den redan bortfösta luften bakom framhjulen och får då definitivt en katamaran.
Ett helt symmetriskt sådant fordon skulle i princip vara som två heltäckta motorcyklar bredvid varandra och två sammanhållande stänger emellan sig. Vänstersidan inrymmer förare med en passagerare bakom, högersidan två passagerare till. DUM IDÉ, för hur blir det då med förarens sikt? Den högra modulen måste så klart byggas lägre än den vänstra, helst inte ett dugg högre än hjuldiametern. Man placerar därför så mycket som möjligt av alla tekniska komponenter i högermodulen, plus ett bagageutrymme. Vänstra modulen innehåller endast passagerarstolar. Både potatissäcken och jycken får åka i högra modulen. Naturligtvis är förarsidan inte helt symmetrisk, utan har hjulen maximalt ut längs den vänstra karossidan. De två parallella modulerna hålls samman av två slanka aerodynamiska (droppformade) rör. I det främre löper ett styrstag och i något av dem dessutom en drivaxel. Har man någon gång behovet att frakta stora saker kan man fästa ett flak mellan modulerna.
Kan detta vara den optimala aerodynamiska formen på ett fyrhjuligt fordon som fungerar fint även på dåliga vägar och i dåligt väglag? Fartvinden behöver ju inte alls fösas undan så mycket som om alla prylar och allt folk ska samsas under ett gemensamt skal. Å andra sidan blir den av fartviden strykta ytan STÖRRE än om mina två moduler fördes ihop helt och hållet mot varandra. Variabel spårvidd är en vild lösning som ger det bästa i varje situation... Sedan kan man ju göra modulerna teleskopiska i längsled också, för att få ett smidigare fordon när man inte behöver frakta en hel familj och bagage. När man skjuter isär modulerna i längsled kan gapet i den fasta karossen fyllas ut med canvas eller liknande mjukt material.
Hmm, med elektriskt manövrerad styrning behövs inget styrstag mellan modulerna och spårviddsjusteringen blir så mycket enklare. Elmotorer i hjulnaven gör även det saken lite lättare. Går det sedan att fälla upp ett styre ur bagagemodulen kan man undvika det tråkiga semestertjafset när familjens medlemmar vill åt olika håll, det är bara å dela upp både fordonet och familjen på var sin tvåhjulig MC!
