Temperament - arv eller miljö?

[Kicki]

Det finns en del tänkvärt i det du skriver Anders! Lantraserna är redan rustad med ett gott lynne och någon enstaka individ som kan uppkomma p.g.a arv är långt mycket mer sällsynt än att orsaken finns i miljön. Tyvärr framkommer från vissa att vi i generationer måste nacka lantraser för att avla fram ett gott lynne och få en fungerande flock. Efter ombyggnad av mitt hönshus för att anpassa miljön efter djurens behov(trots att hönshuset och miljön fick av besökare betyget fint och bra) med fler foderplatser, fler valmöjligheter av gödselbord med sittpinnar, gott om plats inne som ute och framförallt tillgång till den fria naturen med en öppen rastgårdsdörr även under min arbetstid infann sig lugn och harmoni i flocken. Hade min flock kunnat förlora något på vägen om jag trott mig ha ett behov av att i generationer nacka djur med "dåligt lynne" för att få harmoni? Kanske, kanske inte. En tänkvärd tanke ändå!

Ann, vi har inte samma ras och de problem som funnits kring lynnet hos hedemorahönsen kanske inte finns hos de andra raserna. Åsbohönsen har ju hela tiden haft Ronny som genbanksansvarig och han är väldigt kunnig. Den förmånen har vi inte haft på hedemororna.
Att bara förstärka det naturliga dagsljuset är inte att "så kontrollerat ska behöva styra över klimatanpassade lantrashöns och deras ruggningsperiod" som du skrev och eftersom du redan vet att jag också förespråkar tilläggs-uppvärmda hönshus antar jag att det inte var mig du menade.

[Ronny]

Visst finns det galna människor och galna fjäderfän. Många har genom åren ringt mig och frågat varför en gåsbonde/hane plötsligt blivit elak och aggressiv. Det är alltid på våren och det är alltid när honorna lagt ägg eller lite senare, då de kläckt fram gässlingar. Min värste fiende; när jag var 5 år, hette Mårten och han var gås. En dum en! Nu, snart 50 år senare, har jag full förståelse för att min nuvarande skånegåskarl Povel försvarar "sin" familj. Dock vill jag säga att det förvisso förekommer fjäderfän med nedärvt snett lynne och de som inte fungerar i en normalflock av höns, ankor eller gäss - ja, dom åker i grytan!  

[Kicki]

Jag håller med Ronny. Att försvara sin flock mot rovdjur, andra hotande faror och kanske även främmande människor som muckar bråk med honom genom att härma hans galanden, är elaka mot eller fångar någon av hans hönor eller kycklingar är bra och sunda instinkter (och som även de "snälla" hedemoratupparna har) MEN att i fullt raseri anfalla ägaren som kommer med mat, hacka och skada sina hönor eller kycklingar anser jag däremot vara galenskap som inte har ett dugg med sunda instinkter och ett normalt domesticerat beteende att göra. Det är sådana tuppar som jag sorterat bort under åren och de har alla haft en väldigt viktig uppgift = som mat till oss. Vi måste ju komma ihåg att även lantrasdjuren är produktionsdjur - inte för storproduktion utan för självhushållning och man är väl bra korkad om man slaktar den snälla tuppen och låter den galne vara kvar! Bra tuppar som beter sig som gentlemän mot sina hönor, matar flockens kycklingar och skyddar sin "familj" = är vaksamma och försvarar flocken mot verklig fara finns det gott om och den tupp som är så dum i huvudet att han skadar sin egen flocks medlemmar /små eller stora/, som inte kan skilja på rovdjur och på ägaren som både han själv och hela hans flock är beroende av för att få mat och skydd (om denne är vänlig och snäll vill säja!) tycker jag varken är bra som flockledare eller avelstupp så han hör enligt mitt menande inte hemma någon annanstans än just i grytan! Detsamma anser jag gäller för hönor som hackar och medvetet skadar varann och/eller kycklingar!
I det vilda vore sådant beteende rena självmordet på hela den flocken, höns tillhör ju bytesdjuren, om medlemmarna börjar skada varann vilket medför blodlukt som lockar dit rovdjur!

[Susanne]

Jag har förstått att det idag inte är speciellt rasbundet med lynniga höns. Inte bland lantraserna iallafall. Däremot att det alltid kan ploppa upp ilskna individer, antingen bara av en slump eller någon viss linje som kanske ger fler lynniga djur, utan att det för den skull måste vara den egna djurhållningen eller miljön som det felas i. Visst kan en felaktig djurhållning eller andra felaktiga miljöfaktorer, sett ur djurens behov, leda till störda beteenden, men det är inte alltid så enkelt. Aggressivitet hos hundar har hög arvbarhet så kanske samma gäller även andra arter som t.ex. höns. Då är det väl av stor vikt att man inte avlar vidare på dessa?

Ann P - Jag vet inte riktigt om jag förstått det rätt, men först undrar du hur många gåskarlar som blir avlivad pga att vi inte förstår varför djuren gör som de gör. I nästa stycke skriver du att om det förekommit något problem hos någon ras så beror inte det på brist på kunskap, utan på trångsynthet. Så om folk avlivar arga gåskarlar i tron att att det är fel på lynnet, så beror det alltså på trångsynthet? Har jag helt missuppfattat? Dina ord kanske enbart gällde Hedemorahönan, och det som Kicki skrev om ilskna höns?

[Kicki]

 Av lojalitet mot vissa berörda parter vill jag inte diskutera det som hänt eller inte hänt inom hedemorakretsen här - anser inte det har med sakfrågan att göra och tror knappast det intresserar varken dig Ann eller andra läsare på detta forum - men kan bara säja som så att jag idag önskar att vi redan från början haft samma genbanksansvariga som nu.
Jag tror inte att någon seriös person upphöjer någon annan för att skapa samhörighet kring ett svar!
Det du skrev i ditt senaste inägg om tilläggsvärme skrev du inte i det förra. Jag blev därför positivt överraskad och trodde ett ögonblick att du för en gång skull inte angep mig utan menade någon annan...  

[Kicki]

- Nej Ann, jag känner mig inte alls angripen av andra, däremot av dig - MEN det hör inte hit. Låt oss istället hålla oss till ämnet. Att man diskuterar ett ämne och har olika åsikter hör väl till, annars finns det ju inget att diskutera om.  

Angående ditt svar till Susanne: Anledningen till att så många temperamentsmässigt dåliga hedemoratuppar fick gå i avel förut hade inget med nybörjarmissar alls att göra. Ingen av oss som var aktiva då var nybörjare MEN vi hade även då olika bakgrund och erfarenhet, olika kunskapsnivåer och olika åsikter om vad som var naturligt eller ej.
Att bortförklara allt som miljöbetingat anser jag vara lika inskränkt som att bortförklara allt med arvsanlag. Man bör enligt min åsikt ta båda delarna i akt innan man fastställer sin åsikt. Vi som hållit på länge med olika typer av djur vet att vissa saker hör intimt ihop med arv och ingen miljö i världen kan tillrättalägga de dåliga arvsanlagen, liksom en dålig miljö kan förstöra en individ trots det allra bästa arvsanlaget. Dåliga individer finns inom alla raser, alla arter och i alla miljöer.

[mumsmums]

PS: Glömde säga Kicki att du är inte skyldig att informera några turer kring nått. Jag är inte intresserad och håller med dig om att detta hör inte till ämnet.

Jaha, han inte läsa ditt inlägg men på något sätt verkar det som att du tar till dig personlig det jag skriver och tycker att du måste förklara. Så är inte fallet så därför har jag lite svårt att hänga med i svängarna men att jag missat nått är tydligt  

Håller för övrigt med om att man tar både arv och miljö i beaktande. Åtgärda miljön i första hand gäller för mig. Trångsynt att bara se till arv  

[Susanne]

Att bortförklara allt som miljöbetingat anser jag vara lika inskränkt som att bortförklara allt med arvsanlag.

Håller med! Jag har varit med om båda delarna vad gäller "dåligt" lynne och om arv eller miljö är "boven". På ett par höns jag hade så är jag tvärsäker på att det var individerna i sig själva som var lynniga och inget att avla vidare på. Om de sedan ärvt lynnet från sina föräldrar eller om det var slumpen som avgjorde kan jag inte svara på eftersom jag köpte in dessa djur. Däremot vet jag att avkomman som de gav inte blev bra. När det gäller andrikar som är sura mot ällingar var det däremot helt och hållet ett fel från min sida som gjorde att det beteendet utlöstes, men eftersom jag aldrig är snabb med yxan och rådfrågade kunniga personer så fick min första andrik en chans till. Och det visade sig att han var helt normalt funtad. Faktum är att jag nog  har haft förmånen att få världens bästa ankflock.  

Och så håller jag med både Ann och Kicki att detta är utanför ämnet. Kanske admin snart gör ett besök och flyttar inläggen till ny tråd.  

[Kicki]

Jag har samma erfarenhet som Susanne av ärftlighet på dåliga temperament - kycklingar efter elaka föräldrar bli så småningom ofta lika elaka själva, undantag förekommer dock men slår då ofta ut i nästa generation istället. Visst kan slumpen också göra att sådana individer poppar up men likfullt ger de sedan ofta dålig avkomma.
Jag har fått hem tuppar för avlivning som jag genast sett varit felbedömda och även sådana som fått alla chanser men som helt enkelt haft dåliga temperament så båda delarna finns. Tupparna i det första fallet blir toppenbra i rätt miljö medan dessa  elaka galningar som ingen gjort något förnär inte bättrar sig i någon miljö alls.
Jag är inte heller snabb med yxan men någon ursäkt för djurs beteenden enligt mitt tidigare inlägg där jag gav exempel anser jag inte finns! Den enda ursäkt som möjligen skulle kunna godtas vore möjligen stress men är en ruvhöna så stresskänslig tycker jag inte hennes temperament som avelshöna är helt ok. heller, det är ju i så fall ungefär som en korning för brukshundar där man sållar bort dåliga individer som är för aggressiva resp. stresskänliga och därmed inte har ett naturligt och sunt beteende.
- Tänka sig en vild djungelhöna som skulle börja hacka ihjäl kycklingarna så fort ett rovdjur närmade sig så hennes stressnivå gick i topp...

[mumsmums]

Jag tycker det är viktigt att den vanligaste orsaken till dåligt lynne dvs miljön och bristande förståelse om djurens beteende och krav på miljö, lyfts istället. När jag köpte mina första djur av Åsbohöns hade jag några år på nacken med Skånsk Blommehöna (oäkta och äkta) vilket var min nya flocks räddning.

Min flock blomme var lugn och sävlig utan några större krav på yta. Gick t.ex. aldrig längre än 30 m från hönshuset och nöjde sig därför att röra sig till största delen om dagen i rastgård. Aldrig något bråk. De större blommen fick den större delen av ett avdelat hönshus medan Åsbo fick den mindre delen. Upptäckte ganska snart att flera av Åsbohönsen bråkade nåt fruktansvärt om allt, sittplats, vid maten, i rastgården osv även om jag tyckte att de hade gott om plats. Fick rådet att de avlats efter dåligt lynne och trodde till en början på detta. Ändå kände jag att miljön måste bli bättre eftersom konkurrensen var tydlig. Vi byggde om i deras bostadsdel, satte upp fler valbara pinnar och foderplatser. Lugn infann sig men vid nästa avelesäsongen blev det problem igen. Med 7-8 hönor som ruvade fram var sin kull inom ett par veckor uppstod en tydlig konkurrensen om bl.a golvyta som gjorde dem stressad. Det jag upptäckte ganska snart var skillnaden mellan dem och mina Blommehöns. Åsbohönsen hade mycket större krav på yta och rörelsefrihet än vad blommen krävde. Utomhus rörde sig åsbohönsen med en radie på 200 m från hönshuset och delar gärna upp sig i mindre grupper och höll sig ibland borta från hönshuset i flera timmar upp till nästan hela dagen. Åsbo hittade andra platser att ligga och gona sig i solvärmen eller lekte högt uppe i björkar och tallar även om avståndet hem var långt. Eftersom jag hade flera raser och åsbohönsen inte kunde vara ute dagligen så fanns bara en sak att göra om de skulle trivas, må bra och få sina krav tillgodosedda och det blev att sälja blommehönsen. Idag bebos det 20 kvm hönshuset av en grupp åsbohöns som har en fri utevistelse hela dagarna. Nu är det lugn och harmoni i flocken även om kullarna har varit många och täta.

Blommehönsen då? Den annars så fullständigt fredliga flocken där man kunde placera in nykläckta kycklingar som alltid togs hand om av någon höna har förändrats till ilskna, konkurrerande och mobbande individer. Skillnad? Ytan och rörelsefriheten är alltför begränsad både ute och inne vilket självklart har påverkat deras annars så goda lynne negativt. Men, visst risken finns väl ändå att någon smarting kommer och påstår att de är avlad efter dåligt lynne  . Uppkommer något enstaka ilsket djur lutar jag nog mer åt att det är slumpen (har ej sett några bevis på nedärvning), men är det flera djur i en flock, vuxna och deras avkommor bör man studera flockens beteende och sätta miljön under luppen. Jag tycker det är trist när någon stackars hönsmänniskan oförtjänt får skulden för att avla efter dåligt lynne.

PS; Förjäkligt arbetssamt att läsa långa inlägg men jag hoppas att jag blir förlåten  

[Susanne]

I mina ögon verkar det som för många djur på för liten yta.

Håller alltså med dig om att orsaken till en orolig flock troligt kan finnas i miljön om det handlar om i princip en hel flock som är lynniga. Själv hade jag bara enstaka lynniga individer som var syskon. T.ex. en tupp attackerade allt och alla, och tålamodet tröt första året med egna kycklingar när han ville döda dem. En höna gav jag chans ytterligare ett år innan tålamodet tröt då hon till och med ansåg att ällingarna skulle elimineras. Dessa störda beteenden trots FRIGÅENDE djur! Harmonin ifann sig som i en handvändning när sista fridstöraren försvann. Men nog var jag förtvivlad och fick närapå gråa hår innan beslutet togs, och jag var glad både över mina "bollplank" att resonera med och de mer kunniga personer som jag kunde få råd av. Lika förtvivlad som jag var över den oro och oreda som bara ett par individer kan ställa till med, lika glad är jag idag över den fungerande flocken som jag fick. Jag njuter fortfarande!  

Även om jag själv inte har någon avkomma efter dessa två (de såldes till fem olika hem), så vet jag ändå hur avkomman utvecklades och det var tyvärr till det destruktiva hållet i tre av hemmen. I ett hem förolyckades tuppen så där vet jag inte hur han skulle ha blivit. Däremot har jag sparat avkomma efter den elaka tuppen tillsammans med en annan höna, liksom jag har avkomma efter den elaka hönan tillsammans med en annan tupp (som för övrigt är världens bästa tupp  ), och dessa avkommor har blivit bra, både dem jag sålt och dem som jag behållt själv.

Summa summarum - vare sig det är miljön eller arvet eller båda delarna så verkar det lätt åtgärdat bara man hittar rätt angreppspunkt. Själv tror jag att jag hade gett upp hönsen om det inte vore för de råd och den hjälp jag fick, för det var verkligen eländigt i min flock, och inte en rolig start för en nybörjare.

Ps. Hörru, det är bara kul att läsa inlägg om de innehåller mening, vare sig de är lååånga eller korta. Åtminstone tyckte jag det var intressant med dina omstruktueringar hos hönsen och resultaten av det.  

[admin]

Och så håller jag med både Ann och Kicki att detta är utanför ämnet. Kanske admin snart gör ett besök och flyttar inläggen till ny tråd.  

Jo, nu har jag varit på besök... Ny tråd blev det - fortsätt gärna diskussionen här!

[Johan P]

Håller helt med att det inte är helt lätt att hänga med i svängarna i inläggen.
I ställat för att skriva om arga tuppar tänker jag skriva om en snäll.
Vi fick i sommras en kull kyklingar av en unghöna, de blav bara fem och manan var inte helt bra, hon lämnade dem lite för tidigt (enligt mitt tycke), en av hennes tuppkyklingar som i dag är våran snällaste tupp.
Vi har inte namn på alla våra djur men dena kyklingen går under namnet Pipis.
När han blev lämnad av sin mamma tyde han sig till oss i stället, han följde oss över allt i trädgården ner till brevlådan och in i ladugården dit inga höns får gå.
Nu när han är vuxen har han skilt sig från andra höns och bor ensam i ladugården.
Han äter ur handen och man kan klappa och lyfta på honom nästan hur som helst.
Om han skulle komma utanför ladugården blir han mycket upprörd och vill bara komma in eller vara med oss.
Så nu frågar jag alla er kloka höns damer ( och Ronny) kan en tupp vara för snäll? har nån av er haft något liknande? Kommer tuppen pipis att bli vuxen och intresera sig av hönnorna?

[Susanne]

Jag är inte rätt person att svara på ditt inlägg, för jag har inte haft fler än tre tuppar (förutom alla ”sjuttioelva” ungtuppar vars öde varit frysen förståss). Men kan berätta om min tupp som också är otroligt snäll, men inte snäll på det sätt som du beskriver din ungtupp. Även om han äter ur handen och låter sig klappas, så gillar han inte att man rör honom, och protesterar med ett speciellt kackel. Men snäll är han för det! Han visar både hönor och kycklingar mat, kycklingar får hoppa upp på ryggen och vila lite, de får picka matrester från näbb och haklappar, o.s.v. Samtidigt har han en otrolig pondus gentemot ungtupparna, utan att någonsin behöva kröka en fjäder på dem. En blick är allt som räcker för att de ska veta sin plats. Dessutom är han modig också! Han skriker och kacklar av raseri om någon höna blir slagen av höken, och gör allt han kan för att komma till undsättning. Jag tror faktiskt inte det finns några som helst dåliga egenskaper hos honom.  

Kanske är min tupp inte ett dugg utmärkande gentemot andra bra tuppar. Det kanske är så enkelt att han är precis så som en bra tupp ska vara. Men glad är jag ändå för honom och den tillgång han är för flocken.

Till Ann om bevis på nedärvning – Finns det ens nå sånt?! Jag tror iallafall att man får leta länge och väl, och ändå utan att lyckas, om man ska hitta bevis på lynnets arvbarhet hos höns. Men OM det finns forskning så kanske Ronny känner till det? På hundar finns mentaltesterna som till viss mån kan ge uppfödarna vägledning, men hur skulle en mentaltestbana för höns se ut?   Istället för att kräva bevis ankrad i forskning så tror jag att man helt enkelt får lita till de mer erfarna personernas kunskap och även sig själv och sitt eget förnuft.  

[Ronny]

Inte helt enkelt att svara tvärsäkert på era frågor till mig! Att en viss arvbarhet kan orsaka dåligt lynne tror jag helt säkert, fast jag känner inte till några "vetenskapliga bevis". I de allra flesta fall tror jag dock att det boror på hur människorna håller sina fjäderfän och hur de uppför sig mot dem. Sen vet jag (precis som jag tidigare skrev) att dåligt lynne ibland förväxlas med sund skyddsinstinkt av flocken från handjurens sida.
De "gummor" som höll den först tillvaratagna åsbohönsflocken från byn Esborrarp i norra/nordvästra Skåne berättade för mig att de nackade hönor som "inte tog hand om sina kycklingar". Säkert nackade de också tuppar som var aggressiva mot annan art (tex människan). Utan vetenskapliga bevis tror jag att "gummornas" agerande var till gagn för en fungerande hönsflock. Det är vad jag kallar sunt "bondförnuft".
Om en tupp kan bli för "snäll"? Jag tror jag säger "pass" i stället för att svara...fast...det kan han nog bli, om man med "snäll" menar att han inte har förmågan att vaka mot rovdjursfara (tex höksiluett), visa på mat och reden, försvara sitt revir mot artfränder o.sv. Jag är dock inte säker på om det är detta som du menar Johan.

[Johan P]

Jag skulle inte klassa hans beteende som naturligt, men jag undrar om han växer ur det?
Kommer han att få upp ögonen för hönsen när han blir fullvuxen?
De andra ungtupparna jag har vissar inget intresse de heller för hönsen, fören de har blivit äldre.
Hans far (med största sanolikhet) är en väldigt trevlig tupp även han lite mesig, han är nu mycket omtyckt av hönorna och snäll mot kycklingarna.
Så jag väntar förväntansfullt på att se hur han blir när han blir stor.

[Susanne]

Till Ann - Visst låter det mycket med tre tuppar på tre år, men det beror på att första tuppen var så knäpp att jag var tvungen att nacka bort honom när han bara var ett år. Efterföljande två tuppar var betydligt bättre, men den ena föll offer   när han skyddade flocken, så han blev också bara ett år. Har alltså bara kvar en av dessa två efterföljande tuppar.

Själv tror jag att förklaringen till dåligt lynne bland MINA djur berodde på arvet (annars hade det inte handlat om enstaka individer som var lynniga, utan då hade flertalet varit lynniga). Jag valde iallafall att följa råden att ta bort dessa djur, eftersom mina egna funderingar jag hade stämde överens med råden. Som sagt, jag kan inte svara på om det var slumpen som gav mig dåliga djur från början, men jag kan svara på vad dessa dåliga djur gav för avkomma. Det kändes tråkigt att flertalet av de personer som köpte denna avkomma var tvungen att ta bort dem. För mig räcker det som bevis för att inte avla vidare på lynniga djur, speciellt som det bara var dessa lynniga höns som gav dålig avkomma, vilket mina andra höns alltså inte gjort.

När vi nu har ett gott lynne på lantrashönsen så är det extra viktigt att också se till att bevara det, och inte ge de dåliga individer som dyker upp en chans att föra det dåliga vidare. Höns med dåligt lynne ploppade fram hos de gamla "gummorna" (som Ronny skrev) och kommer också att ploppa fram då och då bland dagens höns. I det vilda gallrar såna djur i princip bort sig själva indirekt genom sitt beteende, men i våra hönshus så måste vi stå för den gallringen. Det är förjäkligt tråkigt, och kanske just därför slipper några lynniga höns undan, pga av att man hellre separerar hönor med kycklingar från resten av flocken än att ta bort dem. Det verkar iallafall inte helt ovanligt när man läser inlägg på olika forum att en del använder sig av den metoden.

Jag fick t.ex rådet att separera andrikar från ällingar för att de tar ihjäl dem. Men om man gör det, så hur ska man då kunna veta vilka som är ok? Ett sådant beteende stämde heller inte överens med hur vilda gräsänder (som våra ankor ursprungligen härtammar från) beter sig, och inte med min uppfattning om hur ett flockdjur som ankan ska hållas. Så även om jag med första kullen följde rådet, så kändes det fel. Jag tänkte därför om och valde att istället följa det andra rådet som jag fick och det var att låta ankflocken gå samman hela tiden, även när honorna har ällingar, och det visade sig att mina andrikar har varit ok.  

[Ronny]

Johan: Jag tror inte att han "växer ur det" men man ska aldrig säga aldrig i sådana sammanhang. Visst är det så att om man inte håller sina fjäderfän tillsammans i naturliga flockar får man heller aldrig syn på de individer som eventuellt inte fungerar i en normalflock. (ok - helt "naturligt" kan man ju aldrig hålla tamdjur/husdjur men låt oss säga så naturliga normalflockar som möjligt) Själv har jag haft en frigående åsbohönsflock i över 20 år nu. Det är bara några få individer genom åren som jag behövt nacka p.g.a. att de "spårat ur". Jag har hållit 1 gåskarl till 2-3 gåshonor under samma tidsrymd och aldrig behövt ta bort någon. Under 15 år med blåankor har jag fått ta bort en andrik som hade ihjäl ällingar, inte fler. Nu har vi (Anett och jag) 3 hanar och 9 honor. Ällingarna får vara hos mamman i ca 1 vecka efter kläckning, sen går de ihop med den stora flocken. Samma princip kör vi oftast med även när det gäller höns och gäss. Det är mest för att vi vill se till att de nykläckta får en bra chans med mat och skydd den allra första tiden. Det blir fler överlevare på det sättet. Ibland kommer någon höna fram med en nykläckt kull från logen eller någon annan skyddad plats och det brukar gå bra det med.

[Susanne]

Nu har det diskuterats mycket om dåligt lynne och om orsaken beror på arv eller miljö. Det verkar som att vi alla är eniga om att det kan bero på antingen det ena eller andra, eller en kombination av båda (eller att vi helt enklet inte kan läsa djurens beteenden rätt).

Jag vill även ta upp ett gott lynne, och att jag anser att även det är ärftligt. Visst har miljön mycket stor betydelse, men jag kan inte enbart tillskriva den goda miljön i mitt hönshus samt att de går fritt på gården, att mina höns är en fullt fungerande och harmonisk flock. Så jag skyller alltså på arvet nu också…   Det goda lynnet har de faktiskt ärvt från sina föräldrar! Hur bra miljö jag än har åt dem så hade flocken inte varit så harmonisk om det inte vore för även ett gott lynne i arv. I nuläget, innan alla ungtuppar slaktats bort, har jag t.ex. för många höns i mitt hönshus. Dessutom kan de inte längre gå ute på dagarna pga kylan och måste därför hålla tillgodo med den yta som begränsas av fyra väggar. Men pga av det goda lynnet så fungerar flocken ändå utan att mobbning och blodvite uppstår. Med min gamla flock hade det aldrig gått med dessa tillfälliga överbefolkningar innan ungtupparna hamnat i frysen. Den flocken fungerade ju inte ens under normala förhållanden, så jag kan bara tänka mig hur illa det hade blivit med den stress som för många djur kan leda till.    

Alltså, precis som dåliga lynnen går i arv så gör även goda lynnen det! Sen ploppar det alltid upp undantag vad man än avlar på. Men det är säkert lätt att glömma bort det goda arvets betydelse, eftersom det är det normala och dåliga individer hör till undantagen.  

[Kicki]

Då jag i början av mitt hedemorainnehav hade problem med aggressvia tuppar hade jag 12 djur på 20 kvm. inomhus och de gick fritt ute så någon trängsel fanns över huvudtaget inte!
Idag har jag 30 djur på 25 kvm., fortfarande med fri utegång, varav mååånga ruvhönor som alltid ruvar fritt i redena och går tillsammans med  flocken med sina kycklingar så det är alltså betydligt trängre men ändå inga problem alls - De goda temperamenten har gått i arv till mina nuvarande flockmedlemmar.
Jag har alltså genom mitt avelsurval sett att i min besättning är både dåliga och bra tempermanet är ärftliga och inte miljöbetingade eftersom miljön inte förändrats annat än i så fall till det sämre eftersom det är trängre nu än förr. De forna problemen finns nu inte längre i min besättning, däremot vet jag många hedemorabesättningar där ägarna inte sorterat på samma sätt som jag och där de gamla problemen med aggressiva djur, både hönor och tuppar, kvarstår.

Visst finns det aggressiva djur som från början varit bra genetiskt men som människan via dålig miljö eller dålig behandling gjort annorlunda men det är inte dessa jag skrivit om.  Detta har blivit en diskussion om "prästgårn och gärdsgårn" = vi pratar om likartade MEN olika saker (likartade symtom men med olika orsak) och därmed förbi varann så vi kan  aldrig förstå varann.