Lilla Svea var sist ut med att lamma. Det var hennes första lamning och faktiskt trodde jag att hon gått gall men nu såg jag henne gå för sig själv trots att det var dags för mat. Under svansen hängde vattensäckens hinnor så nog var det något på gång alltid.
Nu började tankarna snurra i skallen........hur länge hade det hållit på, varför kunde inte alla lamma om nätterna så att man bara hade att komma ut till "fullbordat faktum" så att säga? Hon hade sammandragningar, det syntes tydligt och la sig ner för att i nästa stund resa sig igen.
Tusan också, hur var det nu igen........ vad hade man för tidsramar att ta ställning till..................När behövde man hjälpa till?
De övriga fåren fick sin fodergiva, en bit bort och utom synhåll för Svea, som nu hade lagt sig i skydd av ett litet klipputsprång i hagen. Där låg hon och man såg att hon hade värkar. Jag stod en stund och tittade, på avstånd, för även om Svea är ett myckat sällskapligt får, så ville jag inte oroa i onödan, hon hade mycket tydligt hittat en bra plats. Känslan jag fick av henne var att jag inte skulle oroa mig, att hon skulle fixa detta, det tog bara lite tid, var vad hon "sa".
Med blandade känslor gick jag utom synhåll igen och kände efter hur det kändes, var det bara ett sätt att sticka huvudet i sanden och bortse från de svårigheter som kanske fanns eller skulle jag gå på den magkänsla som jag fick när vi "pratade", Svea och jag.
De andra fåren hade som sagt fått lite extra gott att äta men vad som slog mig var att de allihopa, i tur och ordning, inte alla på en gång, utan en och en, gick och kollade till Svea. T.o.m. Baggen sprang upp och kollade läget, lämnade maten, för att se efter hur Svea hade det.
Jag gick in och satte mig framför TVn, med en lätt orosklump i magen...........Tänk om jag misstagit mig och lammet låg intrasslat i magen på tackan...........Nä, jag gick en runda men det verkade lugnt och så småningom somnade jag.
Det var med blandade känslor jag gick ut i fårhagen idag på morgonen. Skulle det ligga ett dött eller döende får eller var min magkänsla från igår riktig, att det var O.K. att låta henne sköta sig själv?
I hagen, i en liten grop i halmen låg h*n, en liten, liten Roslagslammunge och bredvid stod hon, Svea, modersstolt och nöjd, hon hade fått sin lille. Liten som en katt och svart som sin mor låg han där och jag var tvungen att ta upp och krama lite extra på honom, så söt och så liten.
De andra fåren gjorde sin uppvaktning. De luktade och puttade försiktigt på honom mot mamman och särskilt baggen var noga med att den lille skulle vara intill Svea. Så försiktig han var, baggen, här fanns inget av det som beskrivits om hårdhänta baggar som stångar både tackan och lammet, nej han var bara försiktig. Och så skönt det kändes när den lille på vingliga ben ställde sig och tog några tag i spenen för en liten slurk med mjölk, Gudars så skönt det kändes att se hur allt fungerat som det skulle.
Så lätt det är att oroa sig för sina små och så skönt det är att ha en magkänsla som stämmer. Så gott det är att vara fårägare idag!!!!!!!!!!
