HUSDJUR

Samspelet
Människa och husdjur har levt i ett symbiosförhållande sedan bondestenåldern. Vi har hjälpt dem och de har hjälpt oss att överleva. Det är först under de senaste årtiondena som människan börjat utnyttja djuren parasitiskt i stora djurfabriker. Vi måste förr eller senare återgå till ett resurssnålare sätt att leva. Husdjuren blir då åter en livsviktig länk i den ekologiska kedjan.

På djurens villkor
Att hålla husdjur i en miljö som tillåter deras naturliga instinkter och beteenden är en förutsättning för alla former av naturlig husdjursskötsel. Att hålla dem instängda eller bundna i små burar, boxar eller spiltor året om kan betraktas som djurplågeri.

Djurslagets naturliga revirbildande måste respekteras. Djurgrupperna måste vara väl sammansatta och inte för stora. Som ett exempel sker hönsens revirbildande vid pass 25 individer. Över detta antal får de svårt att komma ihåg rangordningen och oro uppstår med hackning och onödig stress som följd. Detta sker vid s k golvdrift i stora hönserier. Å andra sidan är det onaturligt att spärra in 2-3 hönor i bur. Håller man däremot en hönsflock på ca 20 individer med 1-5 tuppar frigående i ett hönshus och låter dem få daglig utevistelse och omvårdnad, kan man äta sina egna frukostägg med god aptit och gott samvete.

Förebygga sjukdomar
Sjukdomar orsakas i de allra flesta fall av slarv och osund miljö. Fuktiga och dragiga inomhusutrymmen, felaktigt sammansatt eller otjänligt foder och förorenat dricksvatten är nästan alltid boven i dramat.
Förebyggande medicinering med antibiotika är förkastligt och döljer bara djurens verkliga hälsotillstånd. Djur som är svaga och inte tål en naturlig miljö bör inte få tillfälle att föra släktet vidare.
Att snåla med fodret är att binda ris åt egen rygg. Djuren behöver näringsämnen för att underhålla sin kropp. Först därefter kan djuret producera något. Ger vi våra husdjur god och tillräcklig föda, blir vi rikligt återgäldade i form av kött, mjölk, ägg, dun, ull, skinn, värme, dragkraft, naturgödsel m m.
Frågan är bara, hur många av dagens människor som har kunskap, naturkänsla och ro nog i kroppen för att kunna tillgodogöra sig dessa gåvor.

Lantraser
Enligt FN's miljökonferenser vilar ansvaret på varje land vad gäller att bevara sin genetiska mångfald. Detta gäller för såväl växter som djur, vilda och tama. Våra svenska lantraser karaktäriseras av en bred variation i både färg och storlek. Anpassningen av de inre egenskaperna varierar också lokalt mellan södra och norra delarna av vårt långa land. Öar som Öland och Gotland har alltid en isolerande funktion.
Lantraserna är överlag härdiga för det klimat de är anpassade till, motståndskraftiga mot vanliga sjukdomar, lättfödda och utrustade med goda föräldraegenskaper. Gemensamt för lantraser är att de har funnits så länge i ett område att de hunnit anpassa sig till den speciella miljön och de krav som där gällt. Detta tar 100-tals, kanske 1000-tals, generationer. En utdöd ras kanske utseendemässigt kan återskapas men aldrig invärtes.

Sorgligt nog är många lokala svenska lantraser för alltid borta. De kvarvarande spillrorna måste vi hjälpas åt att bevara. I mina artiklar kommer därför i första hand de svenska lantraserna att rekommenderas. Korsningar med/eller utländska specialraser kan ibland fungera lika bra. Förutsättningen för korsningsaveln, där man eftersträvar en förhöjd produktionseffekt i första generationen, är emellertid att de rena raserna bevaras.

Föreningar
Många lantraser och djurslag har sina ideella bevarandeföreningar. Såväl nybörjare som mer erfarna husdjursägare kan ha mycket glädje och nytta av att vara med i någon eller några av dessa. Flera utger periodiska medlemsblad och håller medlems- och rasregister.

Ronny Olsson

Kommentera gärna artikeln